Utlåtande om kommunstrukturlag

08.03.2013 kl. 09:49
Folktinget har tagit del av utkastet till kommunstrukturlag och har lämnat sitt utlåtande till Finansministeriet.

Finansministeriet   

Hänv:  Finansministeriets begäran om utlåtande 22.11.2012  VM162:00/2011
Ärende.  Utkast till strukturlag och ändringar i språklagen

Svenska Finlands folkting (nedan Folktinget) har tagit del av utkastet till kommunstrukturlag samt vissa ändringar i språklagen och ger i det följande sitt ställningstagande.

1. Inledning

Folktinget hänvisar inledningsvis till behovet av kontinuitet och ett långsiktigt perspektiv i lagstiftningen, när det gäller kommunernas skyldighet att säkerställa invånarnas lagstadgade språkliga rättigheter. Lagstiftningen ska utgöra en stabil grund för kommunernas verksamhet, så att de kan fullfölja sina språkliga skyldigheter enligt grundlagen också på lång sikt. De normer som reglerar språkliga rättigheter och skyldigheter ska trygga kommuninvånarnas likställda rätt till service och medinflytande på finska och svenska, oberoende av om invånarna hör till den språkliga minoriteten eller majoriteten i kommunen.

Folktinget understryker det viktiga i att landets riksdag och regering ställer sig bakom sådana lagstiftningsåtgärder och övriga beslut i den aktuella strukturreformen, som till alla delar säkerställer det finska och svenska språkets likställdhet. Folktinget hänvisar till att statsrådet antog ett principbeslut om nationalspråksstrategin 20.12.2012 och ber Finansministeriet motivera varför man i detta förslag till strukturlag och ändringar i språklagen framlägger förslag, som till vissa delar riskerar invånarnas språkliga likställdhet i de tvåspråkiga kommunerna.

Folktinget understryker vidare att samarbete mellan kommuner kan vara nödvändigt, i synnerhet för att säkerställa språkliga rättigheter inom exempelvis social- och hälsovården och andra stadiets utbildning. Inom metropolområdet är det aktuellt med samarbete för att till exempel garantera att små grupper inom socialvården, för vilka ett tillräckligt stort befolkningsunderlag behövs, kan få kvalitativ vård på sitt eget språk. Folktinget understryker att kommunerna fortsättningsvis bör ansvara för basservicen, exempelvis dagvård, grundläggande utbildning och äldreomsorg. Även möjligheten till ändringar i kommunindelningen på språklig grund och språkliga särlösningar bör prioriteras, när detta är i enlighet med fullmäktiges beslut på lokal nivå. Folktinget understryker vikten av att säkerställa sådana förvaltningslösningar som säkerställer språkgruppernas möjlighet att påverka och utforma servicen för respektive språkgrupp.

Folktinget har bett grundlagsexperten, professor Kaarlo Tuori, om ett expertutlåtande i fråga om hur de grundläggande språkliga rättigheterna ska beaktas i strukturreformen. Professor Tuori konstaterar bl.a. att samarbete mellan kommunerna kan vara nödvändigt, i synnerhet för att säkerställa service som tryggar den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter. Folktinget bifogar professor Tuoris utlåtande per 13.2.2013.
Folktinget tar i det följande ställning till vissa utgångspunkter för reformen och lagförslag som ingår i beredningen.

2. Ministerarbetsgruppens kriterier för kommunstrukturen
Ministerarbetsgruppen för förvaltning och regional utveckling fastställde 27.6.2012 bl.a. följande ramvillkor:
Reformen kan med anledning av ramvillkoren som ställs av grundlagen inte leda till en splittring av språkligt enhetliga områden eller till betydande förändringar i fråga om förverkligandet av de språkliga rättigheterna. (Folktingets kursivering)

Innehållet i formuleringen ”betydande förändringar” har inte definierats i samband med ramvillkoret.  Enligt Folktinget kan formuleringen tolkas så att statsmakten i själva verket kan godta förändringar (men inte betydande förändringar) i fråga om förverkligandet av de språkliga rättigheterna.

Professor Kaarlo Tuori hänvisar till grundlagsutskottets auktoritativa tolkning i sitt utlåtande. Enligt grundlagsutskottet ska det beaktas i lagstiftningen att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk (GrUB 10/1998 rd). Utskottet begränsar inte sitt ställningstagande till endast ”betydande förändringar”, utan utgår entydigt från att språkgruppernas faktiska möjligheter att klara sig på sitt eget språk inte får försämras. Professor Tuori fastslår att detta och utskottets ställningstagande i fråga om reformen av statens regionförvaltning (GrUU 21/2009 rd) visar att ramvillkoret inte är i enlighet med utskottets utlåtandepraxis.

Folktinget hänvisar till att direkta försämringar för den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att klara sig på sitt eget språk följer om kommunens språk eller majoritetsspråket ändras, vilket enligt utkastet gäller exempelvis kommunerna i Vasaregionen. Sett från ett nationellt tvåspråkigt perspektiv kan detta också ha en försvagande inverkan på hela Svenskfinland. Ett annat exempel är om en stabil minoritetsandel får en mycket svagare position, vilket enligt metropolutredningens förslag om fyra städer (5.3.2013) gäller Grankulla, Kyrkslätt, Sibbo och Vanda. En samgång av kommuner i Helsingforsregionen skulle leda till en betydande förändring i språkförhållandena i berörda kommuner och inverka menligt på invånarnas möjligheter att klara sig på sitt eget språk. Ifall Pyttis ingår i en ny kommun där övriga kommuner är finskspråkiga blir den nya kommunen enligt bestämmelserna i gällande språklag enspråkigt finsk.

Folktinget hänvisar till detta och konstaterar att ministerarbetsgruppens ramvillkor inte till denna del är i enlighet med grundlagsutskottets ställningstaganden.


Ministerarbetsgruppen fastställde vidare att tryggandet av de språkliga rättigheterna kan utgöra en avvikelsegrund:
Det är möjligt att avvika från kriterierna bl.a. på grund av … tryggandet av språkliga rättigheter.

Folktinget understryker att de språkliga rättigheterna är en juridiskt bindande norm på samma sätt som övriga grundläggande rättigheter enligt grundlagen. Dessa ska därför inte utgöra en avvikelsegrund, utan ges företräde framför andra kriterier för strukturreformen som t.ex. befolkningsunderlag, pendling, samhällsstruktur och ekonomi.

3. Kommunstrukturlagen och språklagen

Folktinget tar i det följande ställning till vissa lagförslag i utkastet till kommunstrukturlag och till de ändringar som föreslås i språklagen.


3.1 Utkastet till kommunstrukturlag

2 § Målen för utvecklande av kommunindelningen (beredningens förslag är kursiverade):
När kommunindelningen utvecklas är målet en livskraftig och regionalt enhetlig kommunstruktur med en fungerande samhällsstruktur, som stärker förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyre. Målet är också att en kommun ska bestå av en pendlingsregion eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska förutsättningar och på personella resurser grundade förutsättningar att svara för ordnandet och finansieringen av servicen för kommuninvånarna och för en tillräcklig egen serviceproduktion.

Folktinget konstaterar att syftesparagrafens första sats innehåller en målsättning som baseras på grundlagen, dvs. att stärka förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyre. Tyngdpunkten i bestämmelsen ligger emellertid på pendling, funktionell helhet, ekonomi, befolkningsunderlag och kommunens egen serviceproduktion. Hierarkin mellan det syfte som baseras på grundlagen och lagförslagets övriga syften framgår inte.

Professor Tuori fastslår att de krav som grundlagen ställer måste beaktas när den kommunala indelningen utvecklas, oberoende av om dessa omnämns i en syftesparagraf i en lag som stiftas i vanlig lagstiftningsordning eller inte. Det är emellertid inkonsekvent att endast inkludera ett syfte som baseras på grundlagen i syftesparagrafen, dvs. förslaget om att stärka förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyre. Enligt Tuori är det därför motiverat att komplettera skrivningen om att stärka förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyre med och tryggandet av de grundläggande språkliga rättigheterna.

Folktinget framhåller vidare att den andra meningen i syftesparagrafen inte beaktar samarbete mellan kommunerna som en möjlighet att uppnå tillräckliga förutsättningar för serviceproduktionen. Folktinget konstaterar att samarbete mellan kommunerna kan utgöra en modell som erbjuder bättre lösningar för tryggandet av de språkliga rättigheterna än ändringar i kommunindelningen och förutsätter därför att detta utgör alternativ till områdesindelningar i lagen.
Professor Tuori konstaterar att det föreslagna tillägget om en ”tillräcklig egen serviceproduktion” är vagt: det saknas kriterier som preciserar vad som är tillräckligt. Tuori understryker vidare att samarbete mellan kommunerna kan vara nödvändigt, i synnerhet för att säkerställa service som tryggar den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter. Han konstaterar att samarbete mellan kommunerna ska beaktas i syftesparagrafen 2 §. Vidare hänvisar Tuori till att Finland har ratificerat Europeiska stadgan om lokal självstyrelse (FördrS 66/1991), enligt vilken det ska finnas förutsättningar för kommunernas rätt till samarbete inom lagens ramar (artikel 10, punkt 1).

Folktinget hänvisar till detta och ber ministeriet komplettera syftesparagrafen 2 § med två skrivningar enligt följande (Folktingets förslag är understreckade):

När kommunindelningen utvecklas är målet en livskraftig och regionalt enhetlig kommunstruktur med en fungerande samhällsstruktur, som stärker förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyre och tryggandet av de grundläggande språkliga rättigheterna. Målet är också att en kommun ska bestå av en pendlingsregion eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska förutsättningar och på personella resurser grundade förutsättningar att svara för ordnandet och finansieringen av servicen för kommuninvånarna och för en tillräcklig egen serviceproduktion. För att uppnå målet kan kommunerna vid behov bilda ett samarbetsområde.

4 § Förutsättningar för en ändring i kommunindelningen

4 § 4 mom. innehåller enligt förslaget följande skrivning:
4 mom: När kommunindelningen ändras ska sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens rättigheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.

Folktinget framhåller särskilt betydelsen av att kommuninvånarnas likställda språkliga rättigheter framgår av detta lagförslag, som förutsättning för en ändring i kommunindelningen. Förslaget motsvarar 122 § 1 mom. i grundlagen. Folktinget har emellertid erfarit att myndigheterna ofta fokuserar på lagtextens formulering om sinsemellan förenliga områden, medan de grundläggande språkliga rättigheterna inte prioriteras i detta sammanhang.

Professor Tuori konstaterar att denna mening i själva verket består av två bestämmelser: den ena gäller en strävan efter sinsemellan förenliga områden, som det är möjligt att avvika från av tungt vägande skäl. Den andra gäller den finsk- och svenskspråkiga befolkningens likställda språkliga rättigheter, som med avseende på 17 § i grundlagen är absolut bindande. Tuori hänvisar till grundlagsutskottets ställningstaganden och konstaterar att de språkliga rättigheterna enligt grundlagen ska prioriteras framför syften av annan karaktär.

Folktinget konstaterar det viktiga i att Finansministeriet klarlägger de grundläggande språkliga rättigheternas företräde framför en strävan efter sinsemellan förenliga områden och övriga syften i den fortsatta beredningen. Folktinget ber därför Finansministeriet förtydliga innehållet i det föreslagna 4 § 4 mom. med stöd av grundlagsutskottets utlåtandepraxis i detaljmotiven.


4 a § Målet för kommunstrukturreformen

Folktinget anser att det är viktigt att också 4 a § om målet för kommunstrukturreformen kompletteras med tillägg om förutsättningarna för att säkerställa de grundläggande språkliga rättigheterna samt om möjligheter till samarbete mellan kommunerna. Folktinget föreslår därför ett tillägg i 4 a § 2 mom. samt ett nytt 5 mom. (Folktingets förslag är understreckade):
2 mom: Syftet med kommunstrukturreformen är att trygga högklassig och likvärdig kommunal service utifrån kundernas behov i hela landet, stärka kommunernas förutsättningar att ordna och producera förebyggande servicehelheter, skapa förutsättningar för utvecklingsverksamhet som stärker kommunernas ekonomi och för en enhetligare samhällsstruktur samt stärka den kommunala självstyrelsen och, den lokala demokratin och förutsättningarna för att säkerställa de grundläggande språkliga rättigheterna.

Folktinget föreslår att 4 a § kompletteras med ett nytt 5 mom. om samarbete mellan kommunerna:
5 mom: För att uppnå målet kan kommunerna vid behov inrätta ett samarbetsområde. Kommunerna kan komma överens om att samarbetsområdets uppgifter i enlighet med 76 § 2 mom. i kommunallagen (365/1995) anförtros en kommun inom området att sköta, varvid det för skötseln av uppgifterna inrättas ett i 77 § i kommunallagen avsett gemensamt organ för kommunerna inom området, eller att samarbetsområdets uppgifter sköts av en samkommun.


4 f § Avvikelse från utredningsområdet

Folktinget hänvisar till att den föreslagna kommunstrukturlagen enligt 4 f § 3 punkten kan medge avvikelser från det utredningsområde som anges i utredningskriterierna, om ”avvikelsen inte hindrar funktionella helheter i området”. En grund för avvikelse som anges i lagförslaget är bl.a.:
3) en avvikelse är nödvändig för att trygga de språkliga rättigheterna för de finsk- eller svenskspråkiga invånarna.

Folktinget hänvisar på nytt till att grundläggande språkliga rättigheter inte ska utgöra en avvikelsegrund, utan att dessa har företräde framför övriga faktorer vid ändringar i den kommunala indelningen. ”Funktionella helheter” kan således inte ges högre prioritet än språkliga rättigheter och andra grundläggande rättigheter. Folktinget konstaterar att detta bör beaktas i den fortsatta beredningen.

Professor Tuori framhåller att 17 och 122 § i grundlagen ska tillämpas när utredningsområden bildas, eftersom avsikten är att dessa också kan utgöra grund för en ny kommunindelning. Möjligheten att avvika från utredningsområdet för att trygga de språkliga rättigheterna för de finsk- eller svenskspråkiga invånarna ska vara ovillkorligt, så att denna avvikelsegrund åsidosätter ”bildandet av funktionella helheter”.

Folktinget understryker det viktiga i att Finansministeriet fäster avseende vid grundlagens företräde i lagförslaget och i motivtexten.

3.2 Utkastet till ändringar i språklagen

5 § Språklig indelning
3 mom. Om en tvåspråkig kommun till följd av ändring i kommunindelningen blir en del av en sådan ny kommun som med stöd av 2 mom. borde bestämmas vara enspråkig, är den nya kommunen likväl tvåspråkig.

Enligt förslaget kan en ny kommun erhålla en tvåspråkig status, trots att villkoren för den nya kommunens lagstadgade tvåspråkighet upphör att existera med stöd av gällande språklag. Folktinget har i ett tidigare utlåtande till Justitieministeriet (16.11.2012) lyft fram det viktiga i att bestämmelserna om språkliga rättigheter och skyldigheter har samma juridiska innebörd inom alla delar av kommunens område.

Enligt förslaget ska de språkliga rättigheterna och den språkliga servicen inte få försämras om den språkliga minoriteten hade en lagstadgad ställning innan den kommunala indelningen ändrades, medan de språkliga rättigheterna för den språkliga minoriteten i de tidigare enspråkiga kommunerna avsevärt förbättras. Däremot saknas en skrivning om att den nya kommunen ska tillgodose kommuninvånarnas rätt till tjänster på finska och svenska enligt lika grunder i enlighet med grundlagen.

Folktinget ser det som uppenbart att en sådan ny kommun som avses i förslaget saknar förutsättningar att säkerställa kommuninvånarnas rätt till service och möjligheter till medinflytande på finska och svenska enligt lika grunder inom alla delar av kommunen. Den språkliga minoriteten är i så fall beroende av att den tidigare tvåspråkiga kommunen kan upprätthålla ett serviceutbud på minoritetens språk. Det är inte heller sannolikt att kommunens centralort har faktiska möjligheter att ordna heltäckande språklig service för invånarna, om centralorten finns i en tidigare finskspråkig kommun. Man kan därtill utgå från att en sådan ny kommuns språkliga beredskap försämras ytterligare på sikt, om den språkliga minoriteten är mycket liten.

Professor Tuori konstaterar att lagförslaget är problematiskt med avseende på grundlagen, om en ändring i kommunindelningen leder till att den nya kommunen vore enspråkig enligt gällande lag. Det är motiverat att utreda vilka konsekvenser en sådan förändring i så fall får för kommunens möjligheter att säkerställa de språkliga rättigheterna i praktiken och om grundlagens krav på faktisk språklig jämlikhet tillgodoses. Han hänvisar bl.a. till att en sådan förändring kan leda till den situation som avses i grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 21/2009 rd), dvs. att möjligheterna för dem som hör till en språklig minoritet att få tillgång till tjänster på sitt eget språk, liksom deras möjligheter till medinflytande i förvaltningen överlag, ställs på spel om den språkliga minoriteten utgör en mycket liten minoritet i periferin.

Folktinget hänvisar till att lagförslaget är problematiskt med avseende på grundlagen. Enligt Folktinget föranleder denna fråga inte lagstiftningsåtgärder innan kommunernas fullmäktige har fattat sina beslut längre fram. Om det till följd av fullmäktiges beslut uppstår behov av att se över lagstiftningen, så måste kommuninvånarnas språkliga likställdhet garanteras genom sådan reglering på lagnivå som ökar kommunens språkliga skyldigheter.

27 § Skriftväxling mellan myndigheterna

När en statlig myndighet skickar skrivelser till en kommun ska den använda kommunens språk, om det är en enspråkig kommun och båda språken om det är en tvåspråkig kommun, om inte något annat följer av 3 mom. (utgår).

Enligt förslaget ska en statlig myndighet sända skrivelser på både finska och svenska till tvåspråkiga kommuner.

Folktinget konstaterar att en statlig myndighet med stöd av 27 § i gällande språklag har rätt att sända skrivelser på båda språken till en tvåspråkig kommun också i nuläget, vilket framgår av detaljmotiven i RP 92/2002 rd. Av förslaget framgår inte om en statlig myndighet ska sända skrivelserna samtidigt på finska och svenska och inte heller om förslaget får konsekvenser för myndigheternas översättningsverksamhet.

Folktinget konstaterar att en statlig myndighet har rätt att sända skrivelser till tvåspråkiga kommuner på både finska och svenska med stöd av gällande språklag. Det är därför inte nödvändigt att införa en ändring i språklagen till denna del. Däremot föreslår Folktinget att staten med en ensidig utfästelse garanterar skriftväxlingen till tvåspråkiga kommuner på både finska och svenska.

29 § Kommunala möteskallelser, protokoll och instruktioner
I tvåspråkiga kommuner skall fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska. Beslut om språket i andra kommunala organs möteskallelser och protokoll fattas av kommunen med beaktande av att de förtroendevaldas möjlighet att sköta sitt uppdrag säkerställs och att kommuninvånarnas behov av information tillgodoses.

Beredningens förslag utgår från att kommuninvånarnas behov av information tillgodoses, medan den språkliga likställdhetsprincipen mellan språkgrupperna inte ingår i förslaget. Om lagstiftarens avsikt är att öka myndigheternas språkliga skyldigheter med avseende på de förtroendevaldas och kommuninvånarnas behov av information bör detta enligt Folktingets mening framgå av bestämmelsen.

Professor Tuori hänvisar till 50 § 2 mom. i kommunallagen: ”I en tvåspråkig kommuns förvaltningsstadga skall ingå behövliga bestämmelser om hur invånare som hör till olika språkgrupper skall få service på enahanda grunder i kommunen.” Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis ska bestämmelser som är väsentliga för säkerställandet av grundläggande rättigheter bestämmas i lag. Det här innebär att tryggandet av de språkliga rättigheterna inte får vara beroende av kommunens interna beslut. Det aktuella lagförslaget innebär emellertid att de språkliga rättigheterna i så fall tryggas på en lägre ambitionsnivå än i gällande kommunallag, samtidigt som den nya bestämmelsen i språklagen ges företräde enligt lex posterior-regeln. Enligt Tuori bör den föreslagna bestämmelsen i 29 § ändras, så att den är lika förpliktigande som 50 § 2 mom. i kommunallagen.

Folktinget ber med hänvisning till detta Finansministeriet ersätta formuleringen ”kommuninvånarnas behov av information tillgodoses” enligt följande (Folktingets tillägg är understreckat):

I tvåspråkiga kommuner skall fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska. Beslut om språket i andra kommunala organs möteskallelser och protokoll fattas av kommunen med beaktande av att de förtroendevaldas möjlighet att sköta sitt uppdrag säkerställs och att (kommuninvånarnas behov av information tillgodoses) kommunen beslutar om behövliga bestämmelser om hur finsk- och svenskspråkiga invånare får service enligt lika grunder i kommunen.


33 § Skyltar och ortnamn samt kollektivtrafik:
Om en ny kommun blir tvåspråkig efter en ändring i kommunindelningen, får dock inom den del av kommunen som tidigare var enspråkig fortfarande användas enbart enspråkiga gatu- och vägnamnsskyltar.

Enligt beredningen utgör förslaget en teknisk ändring, som motiveras av bl.a. ekonomiska orsaker. Beslutsrätten om språkanvändningen på gatu- och vägnamnsskyltarna överförs med detta förslag från lagnivå till kommuninternt beslutsfattande.

Folktinget konstaterar att myndigheternas skyltar, trafikmärken och motsvarande anslag i tvåspråkiga kommuner ska finnas på finska och svenska med stöd av 33 § 1 mom. i språklagen. Förarbetena till lagen visar att språkanvändningen på skyltarna inte enbart är en fråga av teknisk natur: ”Sättet att använda ortnamn i vägskyltningen är viktigt med tanke på den språkliga identiteten. Användningen av båda nationalspråken ger båda språkgrupperna en känsla av samhörighet och likvärdighet. Det är därför naturligt att man i tvåspråkiga kommuner, såsom redan i dag, använder både finska och svenska.” (RP 92/2002 rd, s. 58).

Folktinget understryker att språklagen inte har samma juridiska innebörd inom alla delar av en tvåspråkig kommun, om lagförslaget antas. Grundprincipen om språklig likställdhet gäller också denna bestämmelse, och områdesvisa undantag inom enskilda tvåspråkiga kommuner kan därför inte komma i fråga. Folktinget fäster vidare uppmärksamhet vid följande formulering i detaljmotiven: ”Undantaget kan uppskattas minska kommunreformens omedelbara kostnader, eftersom nya kommuner som blir tvåspråkiga inte skulle ha behov av att omedelbart investera i nya gatu- och vägnamnsskyltar för tidigare enspråkiga områden” (s 60). Folktinget understryker att ekonomiska orsaker inte kan användas som argument för att sänka nivån på en kommuns språkliga skyldigheter. Utöver detta konstaterar Folktinget att gällande språklag inte förutsätter att kommunen omedelbart investerar i nya gatu- och vägnamnsskyltar, utan enligt juridisk tolkning först i det skede när det också annars är befogat. 

Professor Tuori fäster i sitt utlåtande uppmärksamhet vid flera aspekter i förslaget, som är problematiska med avseende på grundlagen. Säkerställandet av de grundläggande språkliga rättigheterna blir enligt förslaget beroende av kommunala beslut. Detta kan leda till problem med avseende på jämlikheten: de språkliga rättigheterna kan komma att tillgodoses på olika sätt både inom en tvåspråkig kommun och mellan tvåspråkiga kommuner. Det kan också leda till att personer som hör till den språkliga minoriteten avstår från sina rättigheter i kontakt med de kommunala myndigheterna på grund av att de endast har en adress på den språkliga majoritetens språk. Tuori framhåller särskilt i sitt utlåtande att ekonomiska synpunkter inte kan användas som argument för att ge avkall på förpliktelser som avser trygga lagstadgade språkliga rättigheter (s. 5).

Folktinget hänvisar till att lagförslaget är problematiskt med avseende på grundlagen och ber Finansministeriet avstå från de föreslagna ändringarna i 33 §.


4. Servicestrukturer inom social- och hälsovården
Finansministeriet har i sin begäran om utlåtande bett remissinstanserna yttra sig också om tryggandet av social- och hälsovårdsuppgifterna. Ministeriet bifogade Social- och hälsopolitiska ministerarbetsgruppens förslag till riktlinjer med utkastet till kommunstrukturlag som grund för remissvaret. Enligt ministergruppens riktlinjer tryggas de grundläggande språkliga rättigheterna, så att användaren får tjänsterna på det nationalspråk han eller hon önskar i enlighet med språklagstiftningen.

Folktinget konstaterar att det är det nödvändigt med samarbete mellan kommuner och utöver detta samarbete med den privata och tredje sektorn för att upprätthålla och utnyttja kunnandet inom den svensk- och tvåspråkiga social- och hälsovården. Folktinget understöder därför kommunernas möjlighet att vid behov bilda social- och hälsovårdsområden, så att kommuninvånarnas rätt till kvalitativt högtstående social- och hälsovård på svenska tillgodoses i praktiken.

Professor Tuori konstaterar i sitt utlåtande att grundlagsutskottets utlåtandepraxis om grundläggande språkliga rättigheter gäller också när social- och hälsovårdsområden bildas. Servicestrukturreformen får således inte påverka kommunens språkliga ställning och inte heller leda till att språkgruppernas faktiska möjligheter att klara sig på eget språk försämras. Om ett social- och hälsovårdsområde ansvarar för primärvården och socialvården i stället för en kommun, är det nödvändigt att garantera att invånarnas reella möjlighet att få service på svenska och finska inte försvagas.  Om social- och hälsovårdsområdet organiseras i form av en samkommun ska de språkliga rättigheterna inom specialsjukvården garanteras, så att de är av samma eller bättre nivå än inom nuvarande samkommuner för sjukvårdsdistrikt. Om social- och hälsovårdsområdet organiseras i form av en värdkommun krävs det särskild reglering på lagnivå för att tillgodose de språkliga rättigheterna i modellen.

För att bedöma hur strukturreformen i praktiken påverkar den språkliga ställningen i samarbetsområdena, samt hur språkgruppernas faktiska möjligheter att klara sig på eget språk förändras, bör en djupgående bedömning av de språkliga konsekvenserna utföras.

I nationalspråksstrategin konstaterar statsrådet att man när strukturer reformeras eller offentliga uppgifter överförs till nya parter alltid ska ”se till att effekterna av lösningarna och strukturerna är sådana som tryggar de språkliga rättigheterna och den livskraftiga tvåspråkigheten” och att man ska ”leta efter sådana lösningar som på bästa sätt tryggar rättigheterna för den mindre gruppen” (Nationalspråksstrategi, Principbeslut av statsrådet, s. 40-41).

När uppgifterna för specialupptagningsområdena preciseras, bör de språkliga rättigheterna och de svenskspråkiga strukturerna beaktas. För att social- och hälsovården på svenska för vissa utsatta grupper, som till exempel mentalvård, missbrukarvård, barnskydd, specialomsorg och krävande handikappservice, ska kunna garanteras är det nödvändigt med en gemensam koordinering. Ett särskilt stort behov av koordinering finns i metropolområdet. De redan befintliga svenska strukturerna som gäller ansvar för anordnande, serviceproduktion, forskning och utbildning bör tas tillvara, så att deras fortsatta existens kan garanteras och förenhetligas. Folktinget noterar att varken strukturarbetsgruppen eller arbetsgruppen för servicestrukturreformen inom social- och hälsovården hittills har tagit ställning till samkommunen Kårkullas framtida roll i sin beredning.

Folktinget föreslår att Social- och hälsovårdsministeriet utreder hur de två tvåspråkiga specialupptagningsområdena gemensamt kan ansvara för koordineringen av svenskspråkig service. Vidare ser Folktinget det som viktigt att valet av organisationsform inom social- och hälsovården inte regleras alltför detaljerat på lagnivå, eftersom detta i så fall begränsar kommunernas rätt att själva organisera sitt samarbete. Folktinget understryker slutligen det viktiga i att värdkommunmodellens språkliga status bestäms på samma sätt som samkommunerna med stöd av 6 § i språklagen och att de språkliga rättigheterna i modellen med värdkommuner regleras på lagnivå, på motsvarande sätt som språkliga rättigheter har reglerats i 6 § i hälso- och sjukvårdslagen.

5. Slutord
Folktinget lyfter i det följande fram synpunkter för den fortsatta beredningen:
- De språkliga rättigheterna enligt grundlagen ska ges företräde framför övriga kriterier i den fortsatta beredningen och i beslutsfattandet.
- Kommunernas självbestämmanderätt måste respekteras till alla delar i den fortsatta berednings- och beslutsprocessen. Staten får inte fatta beslut om en kommunfusion, ifall detta påverkar en kommuns språkliga ställning och kommunen motsätter sig fusionen.
- Om kommuninvånarnas språkliga rättigheter försämras avsevärt till följd av kommunfullmäktiges beslut om kommunfusion eller delning av kommun bör det vidtas särskilda lagstiftningsåtgärder som ökar myndigheterna språkliga skyldigheter innan samgångsavtalen fastställs.
- Staten måste i den kommande statsandelsreformen garantera tillräckliga ekonomiska ramar för att tvåspråkiga kommuner ska kunna ordna sin verksamhet likvärdigt på både finska och svenska.
- En tvåspråkig kommun ska ordna likställd språklig service i hela kommunen, och de språkliga skyldigheterna kan därför inte överföras till underordnad förvaltning som t.ex. kommundelsförvaltning. I Strukturarbetsgruppens utredning om kommun- och servicestrukturen (8.2.2012) konstateras att den språkliga servicen för den svenskspråkiga befolkningen tryggas bäst i svenskspråkiga kommuner och i kommuner med svenska som majoritetsspråk.
- Kommunreformen bör underlätta möjligheterna att samordna service på svenska över kommungränserna. Detta har stor betydelse också inom metropolområdet beträffande små grupper inom socialvården för vilka ett tillräckligt stort befolkningsunderlag behövs. I anslutning till reformen av kommunallagen uppmanar Folktinget därför Finansministeriet och regeringen att agera för att stärka kommunernas skyldigheter, så att kommunerna inom sin interna förvaltning och i samarbetsförvaltningen genom särskilda arrangemang säkerställer likvärdiga språkliga rättigheter och ökar delaktigheten bland dem som använder servicen. Skyldigheten ska accentueras, då antingen den finsk- eller svenskspråkiga befolkningens andel är så låg att det finns risk för att förvaltningen inte kan trygga invånarnas lagstadgade språkliga rättigheter enligt lika villkor.
- Kårkulla samkommun bör bevaras och en utvidgning av dess mandat bör utredas. Samkommunens Kårkullas framtida uppgift bör tydligt regleras i lag. Tillgången till svenskspråkig kompetens och personal förbättras, om man sammanför svenskspråkig expertis inom bl.a. specialomsorg, missbrukarvård och mentalvård i en gemensam struktur.
- Folktinget konstaterar att vissa förslag till ändringar i språklagen är problematiska med avseende på kommuninvånarnas språkliga likställdhet enligt grundlagen, och Folktinget ber Finansministeriet avstå från dessa ändringar. Folktinget föreslår däremot att Finansministeriet beaktar behovet av lagändringar i samband med beredningen av kommunallagen.
- Folktinget framhåller slutligen det viktiga i att riksdagens grundlagsutskott tar ställning till de lagförslag som framläggs inom kommunstrukturreformen på grund av reformens centrala betydelse för de grundläggande fri- och rättigheterna.

Helsingfors den 7 mars 2013

SVENSKA FINLANDS FOLKTING

Christina Gestrin  
folktingsordförande  

Markus Österlund
folktingssekreterare

Kristina Beijar
sakkunnig i förvaltningsärenden

Professor Kaarlo Tuoris utlåtande finns här och en översättning till svenska av utlåtandet finns här.

Stöd Folktinget  

Svenska Finlands folkting
Snellmansgatan 13 A
00170 Helsingfors

folktinget@folktinget.fi
+358 (0)9 6844 250