SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRD

Folktinget arbetar för att den svenskspråkiga befolkningen ska få social- och hälsovård på eget språk. Det innebär bland annat att Folktinget:

• bevakar att de språkliga rättigheterna beaktas på ett tillräckligt sätt när lagstiftning och nya strukturer bereds inom social- och hälsovården,
• följer med hur kommuner och samkommuner förverkligar de språkliga rättigheterna när de ordnar social- och hälsovårdstjänster och
• informerar om de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården.

Folktinget anlitas ofta som remissinstans av ministerier och riksdagens utskott när det gäller lagberedning och reformer inom social- och hälsovården.”

Folktinget har ett social- och hälsopolitiskt utskott som:

• bereder utlåtanden, när de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården bör uppmärksammas i lagberedning och reformarbete,
• samarbetar med myndigheter och intresseorganisationer, när det gäller tillämpningen av de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården,
• bereder skrivelser och uppvaktningar med syfte att uppmärksamma myndigheter på aktuella ärenden som har betydelse för de språkliga rättigheterna.

Frågor som just nu är aktuella:

• bevakning av de språkliga aspekterna av social- och hälsovårdsreformen,
• utredning om utbildningen av och tillgången till svenskspråkig personal inom social- och hälsovården,
• beredning av information om de språkliga rättigheterna i digitaliseringsprojekt inom social- och hälsovården.

Folktinget följer aktivt med beredningen av reformen av social- och hälsovårdsstrukturerna. Just nu bereder regeringen bland annat förslag till lagar om landskapens förvaltning och om hur social- och hälsovården ska ordnas. Det är nu viktigt att möjliggöra sådana strukturer som kan förbättra tillgången till service på svenska. Till exempel bör det i varje tvåspråkigt landskap finnas ett organ för den språkliga minoriteten som har verkliga påverkningsmöjligheter och tillräckliga resurser. Det behövs också en struktur för smidigt samarbete över landskapsgränserna kring sådana tjänster som idag endast finns på enstaka orter i Svenskfinland. Dessutom behövs ett brett samarbete kring forskning och utveckling på svenska.

Eftersom en fungerande tvåspråkighet inte uppstår av sig själv, är det lika viktigt med bra lagstiftning som att landskapen systematiskt planerar den svenskspråkiga verksamheten.

Folktinget gett utlåtanden om utredningen om kommunernas roll som tjänsteproducenter och om utredningen om en särlösning för Nyland. I december kallades Folktinget till en rundabordsdiskussion på social- och hälsovårdsministeriet om svenskan i vårdreformen. I samband med den fick Folktinget i uppdrag att koordinera ett gemensamt ställningstagande för de svenskspråkiga organisationerna. I slutet av januari lämnade Folktinget tillsammans med 18 organisationer det gemensamma ställningstagandet till ansvariga ministrar. I samarbete med Finlands Kommunförbund har Folktinget också tillsatt en arbetsgrupp bestående av representanter bland annat från tvåspråkiga sjukvårdsdistrikt, den kommunala social- och hälsovården och tredje sektorn för att bevaka tillgången till svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänster i vårdreformen. Arbetsgruppen har hittills träffats ett par gånger och då behandlat frågor som är av särskild betydelse för de tvåspråkiga regionerna. Folktinget håller också kontakt med olika tjänstemän och organisationer.