Utlåtande om likabehandlingslagen

31.05.2013 kl. 14:10
Folktinget har gett ett utlåtande till justitieministeriet om utkastet till regeringens proposition om förnyandet av likabehandlingslagstiftningen.
Ärende:  Svenska Finlands folktings utlåtande om utkastet till regeringens proposition om förnyandet av likabehandlingslagstiftningen
Hänvisning: Justitieministeriets begäran om utlåtande 12.4.2013 (OM 12/42/2006)

UTLÅTANDE

Svenska Finlands folkting (Folktinget) har fått begäran att ge utlåtande om utkastet till ny likabehandlingslagstiftning. Folktingets lagstadgade uppgift är att arbeta för den svenskspråkiga befolknings rättigheter och samhälleliga förhållanden, varmed Folktinget kommenterar utkastet främst ur den svenskspråkiga befolkningens synvinkel.


Allmänt

Det är positivt att likabehandlingslagstiftningen förnyas och att språket som diskrimineringsgrund får ett starkare skydd än tidigare. Ett av målen med förnyelsen är att förstärka jämlikheten genom att enhetliggöra diskrimineringsgrunder, rättsmedel och sanktioner samt bredda tillämpningsområdet för lagen om likabehandling. Folktinget ifrågasätter emellertid hur väl vissa lösningar motsvarar detta syfte, eftersom diskrimineringsgrunderna i förslaget inte alltid berörs av samma rättsmedel och sanktioner, och eftersom övervakningen av arbetslivet föreslås stå utanför diskrimineringsombudsmannens behörighet. 


Diskrimineringsombudsmannen

Folktinget anser att förslaget att inrätta en diskrimineringsombudsmanna-funktion med kompetens att behandla alla diskrimineringsgrunder är mycket positivt. Vi betonar emellertid vikten av att diskrimineringsombudsmannens byrå får tillräckliga personalresurser och tillräckliga resurser för verksamheten, för att kunna genomföra sina uppgifter på ett effektivt sätt.
Folktinget anser också att förhållandet mellan diskrimineringsombudsmannen och justitieombudsmannen respektive justitiekanslern bör klargöras. 


Legitima grunder för särbehandling

Folktinget är oroligt för hur legitima grunder för särbehandling har framställts i förslaget. Olika diskrimineringsgrunder berörs av olika legitima grunder beroende på situationen för särbehandling.
I 10 § föreslås en allmän legitim grund för särbehandling. Enligt bestämmelsen utgör särbehandling inte diskriminering om särbehandlingen grundar sig på lag eller annars har ett godtagbart syfte och medlen att uppnå syftet är proportionerliga (fritt översatt från finska). Språk är en sådan diskrimineringsgrund som föreslås ingå i tillämpningsområdet för den allmänna legitima grunden.
Folktinget anser att det noggrannare bör regleras vilka förutsättningarna är för att särbehandling ska vara tillåtet enligt den allmänna grunden. Även om diskrimineringsförbudet i 6 § i grundlagen tillåter särbehandling med godtagbart skäl, är det viktigt att i lagen om likabehandling tydliggöra vad som krävs för att ett skäl ska anses vara godtagbart. Bedömningen huruvida ett godtagbart skäl föreligger måste göras ur konstitutionell synvinkel, vilket också framgår av detaljmotiveringarna.

Folktinget anser att det (utöver det som redan framgår ur lagförslaget och dess detaljmotiveringar) bör tydliggöras att särbehandling kan tillåtas endast om syftet är objektivt och befogat, och om särbehandlingen är ändamålsbunden.
 
Förslaget till 11 § och 12 § innehåller legitima grunder för särbehandling i arbete, rekrytering och vissa specialsituationer.  Helheten av 10 § -12 § är svår att förstå. Definitionen på diskriminering fyller EU:s direktivs minimikrav, vilket gör att olika diskrimineringsgrunder behandlas olika i olika situationer. Det här gör att diskrimineringsgrunderna inte är jämlika och försvagar rättskyddet för vissa grupper i förhållande till den nuvarande lagstiftningen. Förslaget är därför svårt att förstå och innebörden av bestämmelserna blir oklar.
Utvecklandet av språket i lagstiftningen ingår i det nuvarande regeringsprogrammet och en arbetsgrupp vid undervisnings- och kulturministeriet bereder ett verksamhetsprogram med målet att myndighetsspråket inom den offentliga förvaltningen, inklusive lagberedningen, ska bli sakligare, tydligare och mer begripligt.

Folktinget anser att utgångspunkten ska vara att lagstiftningen är lättillgänglig och begriplig för allmänheten. Det måste vara klart för både lagtillämparen och potentiella offer av diskriminering vilka situationer som kan anses utgöra diskriminering och vilka situationer som tillåter särbehandling.

Positiv särbehandling

Lagförslagets 8 § 3 mom. fastställer möjligheten till positiv särbehandling, men begreppet positiv särbehandling används inte i paragraftexten. Folktinget understryker att den föreslagna bestämmelsen har en central betydelse, eftersom den sannolikt ökar myndigheters och andra aktörers förståelse för att det kan behövas speciella åtgärder för att trygga den faktiska jämlikheten i vissa fall. Begreppet positiv särbehandling är vedertaget och beskrivande och bör framgå ur lagtexten.

Folktinget önskar att begreppet positiv särbehandling skrivs in i lagtexten.

Direkt diskriminering i förhållande till språklagstiftningen
I detaljmotiveringarna till den föreslagna 9 § om direkt diskriminering konstateras att bestämmelsen inte betyder att alla personer alltid ska behandlas på precis samma sätt. Som exempel nämns att en näringsidkare inte har någon skyldighet att betjäna sina kunder på alla de språk som kunderna använder.

Folktinget anser att det av samma detaljmotiveringar bör framgå att många myndigheter däremot har en uttrycklig skyldighet att, på basis av språklagen, den samiska språklagen eller speciallagstiftning, ge betjäning på finska, svenska och samiska. Till exempel kan en tvåspråkig myndighet göra sig skyldig till direkt diskriminering om den underlåter att ge likställd service till den finsk- och svenskspråkiga befolkningen.

Jämför här med diskrimineringsnämndens beslut 2012/243, enligt vilket Sodankylä kommuns barndagvårdsarrangemang utgjorde etnisk diskriminering i enlighet med 6 § i likabehandlingslagen. Enligt nämnden var arrangemangen ”diskriminerande mot samiska barn, eftersom de samiskspråkiga och finskspråkiga barnens rätt till dagvård på eget modersmål inte uppfylldes enligt samma grunder.”. Motsvarande slutsats har diskrimineringsnämnden kommit fram till bland annat i sitt beslut dnr 2008-367/Pe-2.

Även riksdagens justitieombudsman har i sitt beslut (dnr 1538/4/04) om ojämlika behandlingstider på Vasa hovrätt konstaterat att en tvåspråkig myndighet som inte ger likvärdig service till språkminoriteten kan göra sig skyldig till diskriminering.

Liknande situationer kan med stor sannolikhet uppstå på motsvarande sätt till exempel i en tvåspråkig kommun med en liten svensk- eller finskspråkig minoritet. Att i detaljmotiveringarna endast nämna privata näringsidkare som exempel, utan att betona myndigheters språkliga skyldigheter, kan leda till att en tjänsteman eller privatperson inte inser att ojämlik service för den svensk- och finskspråkiga (eller samiska) befolkningen verkligen kan utgöra direkt diskriminering.

Både ur individens rättsskyddssynvinkel och ur lagtolkarens synvinkel är det viktigt att förtydliga förhållandet mellan lagen om likabehandling och språklagstiftningen, eftersom språklagstiftningen i sig varken innehåller sanktioner eller möjlighet till gottgörelse. Den föreslagna diskrimineringsombudsmannen har heller inte behörighet att övervaka hur myndigheter tillämpar språklagstiftningen, trots att underlåtenhet att tillämpa språklagstiftning kan leda till otillåten särbehandling.


Flerfaldig diskriminering

Förslaget innehåller ingen bestämmelse om flerfaldig diskriminering. I situationer då diskriminering sker på grunder som regleras både i lagen om likabehandling och i lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor, vore det särskilt viktigt att reglera att det potentiella offret ska få skydd på basis av den diskrimineringsgrund som åtnjuter starkare skydd. Det samma gäller när diskrimineringsgrunderna berörs av olika legitima grunder för särbehandling.


Individens rättsskydd

Ett centralt syfte med förnyelsen av jämlikhetslagstiftningen är att stärka rättsskyddet, vilket också bör framgå ur lagtexten (1 §) på motsvarande sätt som i den nu gällande lagen om likabehandling.

För att individens rättsskydd ska förverkligas i praktiken krävs en tydligare lag om likabehandling och tydligare detaljmotiveringar, för att var och en ska ha möjlighet att förstå vad lagen förutsätter och vilka rättigheter ett potentiellt offer av diskriminering har. Det är inte ändamålsenligt att förlita sig på att ett potentiellt offer har resurser att föra sitt fall till domstol i oklara situationer. Tvärtom kräver individens rättsskydd att lagen är möjligast tydlig, för att undvika onödiga domstolsprocesser.


Slutligen

Med hänvisning till ovan nämnda kommentarer önskar Folktinget att större vikt läggs vid att göra språket och formuleringarna i lagstiftningen mer lättillgängliga. Var och ska kunna förstå vilka rättigheter och skyldigheter han eller hon har på basis av lagstiftningen.


Vänligen,


Svenska Finlands folkting


Christina Gestrin  
Folktingsordförande  

Markus Österlund
Folktingssekreterare

Johanna Lindholm
Språkskyddssekreterare

Stöd Folktinget  

Svenska Finlands folkting
Snellmansgatan 13 A
00170 Helsingfors

folktinget@folktinget.fi
+358 (0)9 6844 250