Utlåtande om Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2013

13.12.2013 kl. 15:23
Riksdagens grundlagsutskott har hört Folktinget gällande Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2013. I berättelsen fokuserar statsrådet på hur de språkliga rättigheterna tryggas vid tvåspråkiga myndigheter och vilka förändringar som har skett under de senaste åren.
Riksdagens grundlagsutskott


Ärende: Utlåtande av Svenska Finlands folkting om Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2013

Hänvisning: Begäran om utlåtande av riksdagens grundlagsutskott 22.11.2013

Allmänt

Under det senaste året har statsrådet fattat flera beslut som uppmärksammar nationalspråkens ställning i Finland. Folktinget välkomnar statsrådets principbeslut om Nationalspråksstrategin, som föranleds av att den lagstiftning som gäller våra nationalspråk finska och svenska tillämpas på ett bristfälligt sätt. Statsrådet anser att detta äventyrar den finskspråkiga och i synnerhet den svenskspråkiga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter, ett konstaterande som Folktinget omfattar.

Folktinget ser Nationalspråksstrategin som den bärande, koordinerande strategin för att främja nationalspråkens ställning i Finland. Strategin måste vägleda regeringens övriga projekt, som kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen, och samtidigt ligga till grund för ett strategiskt tänkande för att exempelvis öka antalet svenskkunniga tjänstemän vid statliga myndigheter och för att förbättra svenskundervisningen i de finska skolorna. Nationalspråksstrategin kan ses som ett implementeringsverktyg för hur de åtgärder som har föreslagits i statsrådets språkberättelser år 2006 och 2009, och de åtgärder som nu föreslås i den nyaste berättelsen, ska genomföras.

Folktinget anser att språkberättelsen 2013 emellertid inte ger en lika beskrivande bild av de språkliga bristerna som berättelserna 2006 och 2009 gav. Berättelsen är skriven i en relativt positiv ton och den lyfter endast i liten omfattning upp hurudana brister det finns i myndigheternas verksamhet. Folktinget anser att det vore viktigt att språkberättelsen ger en realistisk bild av de svårigheter myndigheterna har att tillgodose medborgarnas språkliga rättigheter.

Myndigheterna ska på eget initiativ säkerställa medborgarnas språkliga rättigheter i praktiken och främja användningen av nationalspråken. Folktinget ser inom sin verksamhet att myndigheterna inte agerar tillräckligt systematiskt för att tillgodose de språkliga rättigheterna. Till följd av det här måste svenskspråkiga personer ofta själva ta initiativ för att få service på sitt eget språk hos myndigheterna, vilket strider mot språklagens centrala syfte.

Folktinget understryker att det är viktigt att myndigheterna snabbt och målmedvetet vidtar åtgärder för att förbättra sin språkliga beredskap. Språkberättelsen innehåller förslag till åtgärder, och dessa bör förverkligas i myndigheternas verksamhet. Det är också angeläget att varje myndighet följer upp hur den språkliga servicen fungerar i praktiken. Folktinget hänvisar till att exempelvis ett system med kundrespons skulle skapa en direkt kanal till de personer som berörs av servicen och därmed hjälpa myndigheten att systematiskt förbättra sin servicenivå.

Folktinget ser det som positivt att språkberättelsen innehåller ett kapitel om de internationella fördragen, eftersom det här breddar bilden av språklagstiftningen och placerar in Finlands språkpolitik i ett större sammanhang.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet i sitt betänkande uppmanar myndigheterna att genomföra språkberättelsens åtgärdsförslag och tillämpa Nationalspråksstrategins praktiska redskap för att säkerställa de språkliga rättigheterna inom verksamheten.

Förändrade strukturer och språklig indelning på kommunal nivå

I språkberättelsen konstateras att den språkliga minoritetens andel i en tvåspråkig kommun har betydelse för tillgången till service på det egna språket. Ju mindre den språkliga minoritetens andel är, desto svårare är det att få service på det egna språket, i synnerhet på svenska.

Folktinget framhåller att regeringens strävan efter större enheter på lokal nivå därför är bekymmersam. Om omstruktureringen förverkligas i landet kommer den svenskspråkiga majoriteten i de nuvarande tvåspråkiga kommunerna i allt högre utsträckning att försättas i en minoritetssituation. Samtidigt finns det en uppenbar risk för att andelen svenskspråkiga som redan befinner sig i en minoritetssituation krymper ytterligare. Detta får i så fall klart negativa följder för det svenska språkets ställning i landet.

Riksdagen antog nyligen en lag om ändring av språklagen (480/2013). Med stöd av 5 § föreskriver lagen att en sammanslagen kommun kan få en formellt tvåspråkig status i vissa fall, trots att den språkliga minoriteten underskrider 3 000 personer och andelen har sjunkit under sex procent. Folktinget konstaterar att en sådan kommun inte har förutsättningar att i praktiken erbjuda de finsk- och svenskspråkiga invånarna service enligt lika grunder.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet konstaterar i sitt betänkande att strukturreformer och övriga omorganiseringar inte får försämra den finsk- och svenskspråkiga befolkningens likställda rätt till service på sitt eget språk.
• att regeringens nästa språkberättelse innehåller en grundlig bedömning av hur de strukturella reformerna har påverkat säkerställandet av den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter.

Småbarnsfostran och utbildningen

I språkberättelsen lyfter man fram bristen på behöriga barnträdgårdslärare och närvårdare inom den svenskspråkiga dagvården. Bristen på behöriga barnträdgårdslärare har minskat en aning under de tre senaste åren, men situationen är fortfarande svår, speciellt i Mellannyland där också andelen obehöriga närvårdare är störst, över 40 procent. Bristen på svenskspråkig personal kan leda till att daghemmen i vissa kommuner frångår de språkliga principerna, bl.a. då personal som inte kan svenska anställs som vikarier. Folktinget framför sin oro över att bristen på behörig personal som kan svenska hotar barnens lagliga rätt till dagvård på sitt modersmål och förutsätter att myndigheterna skrider till åtgärder för att rätta till förhållandena.

År 2010 fanns det totalt 2 860 svenskregistrerade barn i åldern 6-15 år i 150 enspråkigt finska kommuner. Det finns en svensk skola i 14 av dessa kommuner, och i två kommuner ordnas grundläggande utbildning på svenska i viss utsträckning. Utvecklingen har varit positiv. Folktinget önskar fästa uppmärksamhet vid att kraven på allt större inbesparingar i kommunerna har lett till att flera av de svenska skolorna i dessa finska kommuner har varit och är indragningshotade.

I berättelsen konstateras att de allt svagare språkfärdigheterna i svenska beror bl.a. på att undervisningen i svenska har minskat och blivit ensidigare i den grundläggande utbildningen. Övergången från den grundläggande utbildningen till utbildning på andra stadiet och högskolor är ett särskilt avgörande skede. Den aktuella situationen på de lägre utbildningsstadierna har lett till att högskolorna är tvungna att åtgärda bristerna i kunskaperna i svenska, vilket i sin tur leder till att högskolornas resurser för att utveckla studerandenas färdigheter bl.a. för behoven i arbetslivet blir ännu mindre.

Reformen av timfördelningen godkändes av statsrådet sommaren 2012. I och med reformen kommer den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska språket att tidigareläggas till årskurs sex. Antalet undervisningstimmar ökar däremot inte. Folktinget önskar framföra att antalet undervisningstimmar i det andra inhemska språket borde ökas och undervisningen ytterligare tidigareläggas och att fokus bör ligga på kommunikativa färdigheter. Endast så kan man frigöra högskolornas resurser för sitt rätta ändamål.

Information om dagvård och skolstart varierar från kommun till kommun. De tvåspråkiga kommunerna uppger att information om dagvård och språk ges främst i samband med ansökan samt på webbplatsen.

Trots ökad efterfrågan på språkbad bland finskspråkiga har kommunerna inte ökat utbudet under de senaste åren. Det finns inte utbildad personal och inte heller utrymmen där man kunde inleda språkbadsverksamhet. I regeringsprogrammet för statsminister Jyrki Katainens regering ingår en skrivning om att utveckla språkbad och språkduschar. Också i Nationalspråksstrategin ingår åtgärder bl.a. för att inrätta en språkbadslärarutbildning. Folktinget önskar framhålla det viktiga i att regeringen avsätter tillräckliga resurser för inrättandet av en språkbadslärarutbildning i Vasa, så att inte bristen på språkbadslärare är ett hinder för att utveckla språkbadsutbildningen i Finland.

I språkberättelsen konstateras att språkutbildningen från småbarnsfostran till vuxenutbildning inte förverkligas på ett tillfredsställande sätt med nuvarande resurser och metoder. Underskottet i undervisningen i svenska kommer att medföra att allt färre personer tar hand om förverkligandet av de språkliga rättigheterna. Inlärningsresultaten i svenska är inte tillfredsställande och skillnaderna mellan könen vad gäller kunskaper och attityder verkar öka.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet i sitt betänkande uppmanar regeringen att vidta snabba åtgärder i syfte att förbättra inlärningsresultaten i svenska språket inom den grundläggande utbildningen och andra stadiets utbildning, så att förverkligandet av de grundlagsenliga språkliga rättigheterna inte hotas.


Myndigheternas kommunikation på finska och svenska

Regeringen har också i denna språkberättelse lyft fram brister i myndigheters skyldighet att publicera väsentliga dokument eller sammandrag på finska och svenska. Det finns en viss positiv utveckling på ministerienivå till denna del, men läget är ändå inte tillfredsställande när det gäller väsentlig information som ska finnas på svenska i rapporter och utredningar. När dokumenten publiceras vid olika tidpunkter på finska och svenska kan remisstiden för den ena språkgruppens utlåtanden dessutom bli kortare.

Folktinget konstaterar att det här ger svenskspråkiga personer och remissinstanser sämre förutsättningar att delta i samhällsprocesser på svenska än motsvarande aktörer på finskspråkigt håll. Av särskild betydelse är officiella handlingar från ministerierna till landskapet Åland, där skriftväxlingen ska ske på svenska med stöd av 38 § i självstyrelselagen för Åland (1144/1991).

Folktinget hänvisar vidare till den aktuella ändringen av språklagen (480/2013). Med stöd av 27 § ska en statlig myndighet när den sänder skrivelser till en enspråkig kommun använda kommunens språk och till en tvåspråkig kommun båda språken. Folktinget konstaterar att en förutsättning för att myndigheterna ska kunna tillhandahålla skrivelser på båda språken utan oskäligt dröjsmål är att statsrådet och ministerierna har de ekonomiska och personella resurser som behövs för översättningsverksamheten.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet uppmanar regeringen att säkerställa en tillräckligt resurserad översättningskapacitet för statsrådet och ministerierna, så att lagstiftningens krav på översättningar till nationalspråken vid de centrala statliga myndigheterna uppfylls.
• att den parlamentariska kommitté som regeringen kommer att tillsätta i syfte att reformera statens centralförvaltning yrkar på tillräckliga resurser för en gemensam översättningsfunktion för ministerierna, ifall man går in för en sådan modell.

Social- och hälsovården

I språkberättelsen konstateras att det vid tillämpningen av ny lagstiftning är viktigt att betona myndighetens skyldigheter att på eget initiativ säkerställa att klienten får vård på det språk han eller hon väljer. I nuläget finns det inom social- och hälsovårdssektorn flera lagar som innehåller bestämmelser om klientens språk, vilket är positivt.

Däremot har Folktinget noterat en tendens som tyder på att bestämmelser om individens språkliga rättigheter utelämnas med hänvisning till att språklagen samt materiella lagar redan reglerar myndighetens språkliga skyldigheter och individens rättigheter. Det här finner Folktinget oroväckande, eftersom de språkliga rättigheterna ofta glöms bort i specifik verksamhet, om det inte finns en språkbestämmelse i den lag som är relevant för verksamheten. Det här är redan ett problem till exempel inom offentlig upphandling.

Folktinget upplever också att bedömningar av språkliga konsekvenser i allmänhet inte utförs i tillräcklig utsträckning i lagberedningen, eller så utförs bedömningen i ett så sent skede att det är svårt att ta den i betraktande när man utformar lagtexten.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet skriver in i sitt betänkande att det behövs en hänvisning till gällande språklagstiftning i ny lagstiftning, för att säkerställa att medborgarnas språkliga rättigheter tillgodoses i praktiken.
• att grundlagsutskottet betonar vikten av en grundlig bedömning av språkliga konsekvenser i lagberedningen.

I språkberättelsen beskrivs de språkprogram och språkstadgar som finns inom sjukvårdsdistrikten. Folktinget anser att det är mycket bra att distrikten har välformulerade språkprogram och önskar att fler myndigheter tar modell av sjukvårdsdistriktens program. Trots goda intentioner och strategier finns det ändå fortfarande problem med den svenska servicen i de tre sjukvårdsdistrikt som omnämns. Det finns svårigheter att få hela vård- och servicekedjan att fungera på svenska. Det finns också stora utmaningar i tillgodoseendet av patientens rätt till patienthandlingar på sitt eget språk.

Det finns också andra kommuner och social- och hälsovårdsmyndigheter som har språkstrategier och planer för hur språkliga rättigheter ska beaktas. Emellertid verkar det som om strategierna och planerna inte är tillräckligt konkreta, eftersom den språkliga servicen i regel inte har blivit bättre (se t.ex. Språkbarometern 2012, Institutet för samhällsforskning, Åbo Akademi). Det krävs fler personalpolitiska åtgärder för att myndigheternas kundbetjäning ska fungera likvärdigt på svenska och finska. Det behövs tydliga instruktioner för hur svenskspråkig personal ska rekryteras. Det krävs också tydliga anvisningar för hur språket ska iakttas i upphandlingen av basservice, speciellt inom social- och hälsovården. Det är vidare av central betydelse att kundservicepersonalen systematiskt får information om kundens språkliga rättigheter. Folktinget understryker det viktiga i att myndigheterna systematiskt planerar implementeringen av sitt språkprogram och systematiskt följer upp dess tillämpning.

Det finns också exempel på bristande planering av språklig service. Ett sådant exempel är Helsingfors stads reform av social- och hälsovårdsstrukturerna, som ledde till att den svenskspråkiga socialvårdsenheten avskaffades. Enhetens klienter integrerades i den nuvarande, formellt sett tvåspråkiga verksamheten, men utan konkreta planer eller strategier för hur deras tillgång till svenskspråkig socialvård ska säkerställas.


Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet skriver in i sitt betänkande att bedömningar av språkliga konsekvenser måste utföras även vid kommunala omstruktureringar, som påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på eget språk.


Polisförvaltningen

I språkberättelsen ingår information om förvaltningsreformerna inom polisen. Till följd av det första skedet av polisförvaltningsreformen lades verksamheten vid samtliga fem polismyndigheter med svenska som majoritetsspråk ner. I stället inrättades fyra regionala enheter med svenska som arbetsspråk inom nya polisinrättningar med finska som majoritetens språk år 2009. Enligt beredningen var ett syfte med reformen att trygga polisens svenskspråkiga service på minst samma nivå som före reformen.

Av språkberättelsen framgår att både myndigheter och andra aktörer (bl.a. Folktinget) under de senaste åren har fäst särskild uppmärksamhet vid att verksamhetsförutsättningarna för polisens regionala enheter bör säkerställas. De regionala enheterna sköter verkställande uppgifter i enlighet med beslut som fattas av polisinrättningen, men Folktinget konstaterar att de saknar beslutsrätt och faktiska befogenheter att trygga och utveckla den svenskspråkiga servicen.

Polisstyrelsen har år 2013 vidtagit flera åtgärder för att stärka det svenska språkets ställning inom polisförvaltningen, vilket är positivt. Man har emellertid inte visat beredskap att stärka de regionala polisenheternas ställning med avseende på deras uppgift att trygga och utveckla den svenskspråkiga servicen.

Ett konkret exempel är vidare att den ledningscentral som hör till Österbottens polisinrättning sannolikt inte kommer att inrättas vid huvudpolisstationen i tvåspråkiga Vasa, utan i Seinäjoki. Folktinget konstaterar att detta är anmärkningsvärt, eftersom centralen bl.a. kommer att handha varningsmeddelanden och övriga informationsuppgifter på finska och svenska. Om centralen placeras i Seinäjoki kommer rekryteringen av tvåspråkig personal att bli ytterst utmanande.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet med hänvisning till riksdagens förvaltningsutskott (FvUB 7/2009 rd) framhåller att de regionala enheterna bör ha sådana resurser och sådan kompetens och ställning att de också i praktiken kan trygga den finsk- och svenskspråkiga servicen.
• att grundlagsutskottet understryker det viktiga i att polisförvaltningen prioriterar tillgången till språkkunnig personal i beslut om var olika myndighetsfunktioner, såsom polisens ledningscentraler, placeras. 
• att grundlagsutskottet konstaterar att utskottets riktlinjer och övriga synpunkter om språkliga konsekvensbedömningar måste beaktas när polisförvaltningsreformen verkställs. 
  


Polisutbildningen på svenska

I språkberättelsen konstateras att Polisyrkeshögskolans svenskspråkiga utbildning i Tammerfors har en nyckelställning med tanke på polisväsendets möjligheter att fungera på svenska också i framtiden.

Justitieombudsmannen och justitiekanslern har tagit ställning till hur de språkliga rättigheterna förverkligas i polisens verksamhet i flera avgöranden. Också Folktinget har handlagt flera ärenden där polisen inte har tillgodosett svenskspråkiga personers rätt till polisservice på sitt eget språk. Folktinget har dessutom i flera utlåtanden till Inrikesministeriet framhållit det viktiga i att den svenskspråkiga utbildningsenheten får de ekonomiska och personella resurser som behövs, så att man kan erbjuda en lika högklassig polisutbildning på båda nationalspråken.  

Utbildningen på svenska inom övriga förvaltningssektorer, såsom nödcentralsverksamheten, räddningsväsendet och sjöbevakningen har på samma sätt en särställning med tanke på tillgången på personal som kan svenska i framtiden. 

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet framhåller det viktiga i att Inrikesministeriet tryggar verksamhetsförutsättningarna för polisutbildningen på svenska och utbildningen på svenska inom övriga förvaltningssektorer.

Fångarnas språkliga rättigheter

Enligt språkberättelsen har riksdagens justitieombudsman fäst uppmärksamhet vid att det finns brister i svenskspråkiga fångars rätt till service på sitt eget språk. Brottspåföljdmyndigheten har på initiativ av Folktinget utrett hur fångarnas språkliga rättigheter tillgodoses inom fångvården. Det har visat sig att de svenskspråkiga fångarna upplever uppenbara brister i den språkliga servicen (2012), vilket också framgår av språkberättelsen.

Folktinget anser att Justitieministeriet i samarbete med Brottspåföljdsmyndigheten borde vidta snabba åtgärder för att tillgodose fångarnas språkliga rättigheter och ser fram emot en uppföljning av dessa åtgärder i nästa språkberättelse.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet uppmärksammar behovet av åtgärder för att säkerställa de svenskspråkiga fångarnas språkliga rättigheter.

Språkliga konsekvenser

Grundlagsutskottet fastslog i sitt senaste betänkande om språkberättelsen (GrUB 1/2010 rd) att det måste finnas en övergripande bedömning av de språkliga konsekvenserna i beredningen av administrativa reformer, särskilt när de administrativa omläggningarna påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk.

Folktinget konstaterar att bedömningar av språkliga konsekvenser har ökat i synnerhet i regeringens propositioner under de senaste åren, vilket är en positiv utveckling. Konsekvensbedömningarna är emellertid ofta av en lagteknisk natur, där det saknas väsentlig infomation om hur förslagen påverkar den finsk- och svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk enligt lika grunder både inom en nära framtid och på längre sikt. Det förefaller också som om de språkliga konsekvenserna ofta granskas först i slutskedet av lagberedningen, vilket innebär att information av central betydelse saknas under själva beredningsprocessen. Det här försvårar för sin del beredningens möjligheter att under processens gång urskilja och välja de förslag som bäst tillgodoser de språkliga rättigheterna.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet framhåller det viktiga i att bedömningen av språkliga konsekvenser i beredningen av administrativa reformer och omorganiseringar inleds i början av beredningsprocessen. Konsekvensbedömningen bör omfatta den finsk- och svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk enligt lika grunder också på längre sikt.

Övrigt

Statliga bolags språkliga skyldigheter behandlas inte i språkberättelsen, vilket Folktinget finner beklagligt. Till Folktingets kännedom kommer kontinuerligt information och frågor om statliga bolags underlåtenhet att ge muntlig eller skriftlig information på svenska. Folktinget upplever att det råder okunskap om bolagens skyldigheter. Språklagens 24 § ger utrymme för tolkning, och Folktinget anser att praxisen har visat på ett behov av tydligare riktlinjer för hur de statliga bolagens språkliga skyldigheter ska definieras.

Folktinget föreslår:
• att grundlagsutskottet uppmärksammar behovet av att tydligare definiera statliga bolags skyldigheter enligt språklagen, i syfte att säkerställa medborgarnas språkliga rättigheter.

Helsingfors den 12 december 2013


SVENSKA FINLANDS FOLKTING


Christina Gestrin  
ordförande   

Markus Österlund
folktingssekreterare
 

Stöd Folktinget  

Svenska Finlands folkting
Snellmansgatan 13 A
00170 Helsingfors

folktinget@folktinget.fi
+358 (0)9 6844 250