Utlåtande om regeringens proposition till lag om ordnandet av social- och hälsovården

17.12.2014 kl. 10:54
Folktinget hördes 16.12.2014 i riksdagens grundlagsutskott om regeringens proposition till lag om ordnandet av social- och hälsovården.

Riksdagens grundlagsutskott

Ärende:       Svenska Finlands folktings utlåtande om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ordnandet av social- och hälsovården samt vissa lagar som hänför sig till den (RP 324/2014 rd)

Hänvisning: Kallelse till grundlagsutskottets sammanträde 16.12.2014

 

UTLÅTANDE

Svenska Finlands folkting tackar för kallelsen till grundlagsutskottets sammanträde. I enlighet med sitt lagstadgade uppdrag tar Folktinget ställning till de frågor som har särskild betydelse för den svenskspråkiga befolkningen.

I nuläget tillgodoses inte invånarnas grundlagstryggade rätt till social- och hälsovård på svenska och finska enligt lika grunder i tillräcklig utsträckning. Bristerna har lyfts fram i Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen (2006, 2009 och 2013) och i internationella expertbedömningar, såsom Europarådets expertkommittés rapport om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (2012).

Eftersom praxis tydligt visar att det inte råder jämlikhet mellan språkgrupperna inom social- och hälsovården, är det viktigt att försöka åtgärda dessa brister i lagen om ordnandet av social- och hälsovården.

 

Bedömning av lagförslagets språkliga konsekvenser

Ett av syftena med lagförslaget är att säkerställa jämlik social- och hälsovård för hela befolkningen. Det omfattar även jämlikheten mellan språkgrupperna. För att uppnå likvärdig tillgång till social- och hälsovård på både svenska och finska, är det viktigt att bedöma de konsekvenser lagförslaget har för den svenskspråkiga befolkningen. Justitieministeriet har gett anvisningar om bedömningar av språkliga konsekvenser vid lagberedning.

Riksdagens grundlagsutskott har lyft fram vikten av att de språkliga rättigheterna beaktas i beredningen av administrativa reformer och konstaterar: ”En övergripande bedömning av de språkliga konsekvenserna är ett måste, särskilt när de administrativa omläggningarna påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk.” (GrUB 1/2010 rd – B 1/2009 rd, s. 6).

Denna omfattande reform av social- och hälsovårdsstrukturerna, inklusive bildandet av stora tvåspråkiga social- och hälsovårdsområden, nya förvaltningsmodeller och omfördelning av produktionsansvar, har långtgående konsekvenser för de faktiska möjligheterna att få tjänster på eget språk.

Invånarna i de tre tvåspråkiga social- och hälsovårdsområdena ska ha tillgång till en obruten vård- och servicekedja på både svenska och finska. Speciellt viktig är detta för personer med särskilda behov, såsom barn, personer med minnessjukdom, psykisk ohälsa, missbruksproblematik eller funktionsnedsättning. Inte heller för de här utsatta grupperna har en bedömning av de språkliga konsekvenserna gjorts.

Folktinget understryker att det är oacceptabelt att regeringens proposition saknar en bedömning av dessa språkliga konsekvenser.

 

Kommuninvånarnas påverkningsmöjligheter

Den kommunala självstyrelsen som tryggas i 121 § i grundlagen innebär bland annat att kommuninvånarna har rätt att välja sin kommuns högsta beslutsfattande organ. När det gäller ordnandet av social- och hälsovården föreslås social- och hälsovårdsområdets samkommunsfullmäktige bli det högsta beslutsfattande organet (19 § 2 mom.). Enligt förslaget får emellertid en enskild kommuns fullmäktige i praktiken ett mycket svagt inflytande i social- och hälsovårdsområdets beslutsfattande (21 §).

Det här påverkar direkt möjligheten för den svenskspråkiga befolkningen att delta i beslutsfattandet. Till exempel kommer de svenskspråkiga kommuninvånarna inte att ha reella påverkningsmöjligheter när beslut fattas om hur social- och hälsovården ska ordnas i enlighet med de grundläggande språkliga rättigheterna.

Sådana kommuner som har en stor svenskspråkig befolkning har bättre förutsättningar att ordna en likvärdig social- och hälsovård på både svenska och finska. När ansvaret för ordnandet av vården ges till ett social- och hälsovårdsområde med väldigt stark finskspråkig majoritet, försvagas dessa kommuners inflytande på den svenska vården.

På motsvarande sätt kommer den svenskspråkiga befolkningen i kommuner där den svenska minoriteten är liten att få ännu mindre inflytande på sin social- och hälsovård.

Eftersom kommuninvånarnas påverkningsmöjligheter försvagas betydligt, är det viktigt att avgöra hur de språkliga rättigheterna för den svenskspråkiga befolkningen, som de facto befinner sig i en minoritetsposition i social- och hälsovårdsområdet, kan tryggas i praktiken när reformen genomförs.

I 24 § i lagförslaget föreslås att en nämnd för minoritetens språk inrättas i tvåspråkiga social- och hälsovårdsområden, samt i tvåspråkiga produktionsansvariga samkommuner. Nämnden föreslås utreda, bedöma och fastställa behovet av tjänster för den språkliga minoriteten i området och följa upp tillgången till och kvaliteten på tjänsterna. Nämnden saknar emellertid bindande beslutanderätt.

Folktinget anser att de språkliga rättigheterna måste vara en uttalad och integrerad del av beslutsfattandet i social- och hälsovårdsområdena samt i samkommuner med produktionsansvar. En nämnd som saknar beslutanderätt medför inte tillräckliga påverkningsmöjligheter.

Reformen får inte leda till betydande förändringar i tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. Enligt grundlagsutskottets tolkning ska det dessutom beaktas i lagstiftningen att ändringar i kommunindelningen inte får försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk (GrUB 10/1998 rd). Samma princip bör tillämpas i reformen av social- och hälsovårdsstrukturerna.

Folktinget understryker därför vikten av att utreda huruvida reformen i praktiken leder till betydande förändringar i tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna, eller försämrar språkgruppernas möjligheter att klara sig på eget språk. En sådan konsekvens är inte i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis.

 

Tvåspråkiga social- och hälsovårdsområden

Enligt förslaget till 10 § 3 mom. beslutar statsrådet vilka kommuner som hör till ett social- och hälsovårdsområde. De språkliga rättigheterna ska då ges företräde framför övriga kriterier i beslutsfattandet. Riksdagens grundlagsutskott har i sitt utlåtande GrUU 21/2009 rd konstaterat att skyldigheten att trygga de grundläggande rättigheterna förutsätter att man väljer den områdesindelning som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna, om det finns alternativa områdesindelningar.

Med hänvisning till utskottets utlåtande samt 122 § och 17 § i grundlagen, betonar Folktinget att det är nödvändigt att garantera att invånarnas reella möjlighet att få likvärdig service på svenska och finska inte försvagas, när ett social- och hälsovårdsområde ges ansvaret att ordna socialvården, primärhälsovården och den specialiserade sjukvården.

På motsvarande sätt måste man säkerställa att de produktionsansvariga samkommunerna har beredskap att tillhandahålla social- och hälsotjänster på båda nationalspråken enligt lika grunder.

I 7 § regleras språk som tjänster ska ordnas på. Enligt bestämmelsen ska social- och hälsotjänster ordnas på både svenska och finska, om ett social- och hälsovårdsområde omfattar en eller flera tvåspråkiga kommuner eller både svenska- och finskspråkiga kommuner.

Folktinget framhåller att regeringens proposition inte endast saknar en bedömning av de språkliga konsekvenserna, utan även en bedömning av hur tjänsterna ska ordnas på svenska i sådana enspråkigt finska kommuner som hör till ett tvåspråkigt social- och hälsovårdsområde.   

 

Slutligen

Folktinget ber att grundlagsutskottet i sitt utlåtande förutsätter att regeringens proposition kompletteras med en bedömning av de språkliga konsekvenserna. Såsom ovan konstateras, har lagförslaget långtgående konsekvenser för de faktiska möjligheterna att få tjänster på eget språk. För att invånarnas grundlagstryggade rätt till social- och hälsovård på svenska och finska enligt lika grunder ska kunna säkerställas, måste en bedömning av konsekvenserna genomföras.  

Folktinget ber därtill grundlagsutskottet ta ställning till huruvida lagförslaget innebär att de svenskspråkiga kommuninvånarnas påverkningsmöjligheter försvagas så betydligt att reformen leder till betydande förändringar i tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna eller försämrar språkgruppens möjlighet att klara sig på eget språk.

 

Vänligen,

Svenska Finlands folkting

                                          
Christina Gestrin                                                       
Folktingsordförande 

Markus Österlund                                                 Folktingssekreterare

Johanna Lindholm
Språkskyddssekreterare

Stöd Folktinget  

Svenska Finlands folkting
Snellmansgatan 13 A
00170 Helsingfors

folktinget@folktinget.fi
+358 (0)9 6844 250