Finansministeriet
Hänv: Finansministeriets begäran om utlåtande 17.2.2012 VM/24:00/2011
Ärende: Strukturarbetsgruppens utredning En livskraftig kommun- och servicestruktur
1. Inledning
Folktinget konstaterar att det är av central betydelse att regeringen fäster särskild uppmärksamhet vid de språkliga rättigheterna och skyldigheterna enligt grundlagen i den aktuella kommunreformen. Svenska språkets ställning som livskraftigt nationalspråk förutsätter en helhetssyn, som också omfattar de svensk- och tvåspråkiga områdenas betydelse för språkets framtid. En ledande princip för regeringens arbete bör vara:
- att kommunreformen stärker den språkliga jämlikheten och främjar landets tvåspråkighet.
Folktinget understryker att en omsorgsfull bedömning av reformens konsekvenser för nationalspråkens ställning och landets tvåspråkighet bör genomsyra hela berednings- och beslutsprocessen. Staten och kommunerna ska självmant säkerställa den finsk- och svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter, så att den språkliga servicen fungerar likvärdigt på båda språken i praktiken. Lagstiftningen förutsätter därtill att myndigheterna har ett framtidsperspektiv: den finsk- och svenskspråkiga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter ska tryggas enligt lika grunder också på lång sikt.
En förutsättning för landets tvåspråkighet är att det finns livskraftiga svenskspråkiga områden, där befolkningen får leva och verka fullvärdigt på sitt eget språk både i privata och i offentliga sammanhang. Kommuner där majoriteten av invånarna har svenska som eget språk har en ytterst viktig betydelse för det svenska språkets ställning. När den svenskspråkiga befolkningen i kommunerna numerärt eller procentuellt är liten har myndigheterna däremot ofta svårigheter med att säkerställa invånarnas språkliga rättigheter. Av statsrådets berättelser om tillämpningen av språklagstiftningen år 2006 och 2009 framgår stora brister gällande de grundläggande språkliga rättigheterna. Därtill har Europarådets expertkommitté nyligen upprepat sin kritik mot Finlands regering i fråga om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Denna kritik syftar på att vissa centrala samhällssektorer som social- och hälsovården, domstolsväsendet och nödcentralerna inte klarar av att tillgodose den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter (14.3.2012).
Folktinget understryker vidare att reformen också får konsekvenser för andra förvaltningsindelningar, bland annat för kyrkans församlingsindelning. Detta bör beaktas i regeringens konsekvensbedömning och i den fortsatta beredningen av reformen.
2. Strukturarbetsgruppens utredning
Ett syfte med reformen är att skapa en kommunstruktur som baseras på starka primärkommuner. Utredningen innehåller en ingående redogörelse för lagstiftning med relevans för det finska och svenska språkets ställning. Här ingår också internationella avtal med bestämmelser om språkliga rättigheter som Finlands regering har ratificerat. Utredningen finns i sin helhet på finska och svenska, vilket på ett förtjänstfullt sätt säkerställer remissinstansernas möjligheter att ta del av materialet på sitt arbetsspråk.
Folktinget konstaterar vidare att regeringen har fattat beslut om att utarbeta en språkstrategi för att utveckla nationalspråken: ”Tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna utvecklas genom att man kommer att ta i bruk de förslag som lagts fram av Ahtisaaris arbetsgrupp. Under statsministerns ledning utarbetas det en långsiktig språkstrategi för att utveckla de två livskraftiga nationalspråken och utifrån detta konkretiseras åtgärder för regeringsperioden.” (regeringsprogrammet, juni 2011). Regeringens övriga projekt ska samordnas med nationalspråksstrategin, detta gäller bland annat kommunreformen och reformen av social- och hälsovårdsstrukturen.
Folktinget har bett en av landets ledande grundlagsexperter, professor Kaarlo Tuori, om ett expertutlåtande i fråga om hur de grundläggande språkliga rättigheterna ska beaktas i strukturreformen. Professor Tuori konstaterar att lagstiftarens rätt att föreskriva om grunderna för kommunindelningen genom lag inte är obegränsad. Han hänvisar till att andra betydelsefulla bestämmelser i grundlagen ska beaktas i sådana fall, såsom bestämmelserna om den administrativa indelningen och de grundläggande språkliga rättigheterna. Professor Tuoris utlåtande per 12.4.2012 bifogas detta utlåtande (bilaga 1).
Folktinget hänvisar i det följande till vissa grundläggande principer, som bör vara vägledande för den fortsatta beredningen.
2.1 Grundlagen
Enligt 17 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna tillgodose den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Regeringen har fastställt att bestämmelsen utöver den formellt jämlika behandlingen av nationalspråken förutsätter att också den faktiska jämlikheten mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen tryggas. Bestämmelsen har betydelse bland annat när samhällelig service organiseras (RP 309/1993 rd). Riksdagens grundlagsutskott skrev in detta ställningstagande i sitt utlåtande om reformen av statens regionförvaltning (21/2009 rd).
Grundlagens 122 § 1 mom. fastställer att en indelning i sinsemellan förenliga områden ska eftersträvas, så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.
Professor Kaarlo Tuori konstaterar att 122 § 1 mom. till den del som gäller grundläggande språkliga rättigheter måste tolkas med utgångspunkt i 17 §. I enlighet med detta är kravet på områdesindelningar där ”den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder” juridiskt bindande och ska tillämpas också vid ändringar i den kommunala indelningen. (12.4.2012)
Enligt grundlagsutskottet kan de språkliga förhållandena innebära sådana särskilda skäl som medger avvikelser från i sig förenliga områdesindelningar. Detta ingår i grundlagsutskottets betänkande om förslaget till ny grundlag (GrUB 10/1998 rd) och upprepas i anslutning till lagförslaget om en kommun- och servicestrukturreform (GrUU 37/2006 rd) och förslaget till lagstiftning om statens regionförvaltning (GrUU 21/2009 rd). Detta innebär enligt utskottet att man måste välja den administrativa områdesindelning som bäst tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna, om det finns alternativa områdesindelningar (GrUU 21/2009 rd).
Grundlagsutskottet har vidare understrukit vikten av att det i lagstiftningen beaktas ”att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk” (GrUB 10/1998 rd). Grundlagsutskottet har upprepat detta ställningstagande i samband med lagförslaget om en kommun- och servicestrukturreform (GrUU 37/2006 rd) och förslaget om ändring av kommunindelningslagen (GrUU 33/2009 rd).
Professor Tuori konstaterar med hänvisning till grundlagsutskottets ställningstagande att ändringar i kommunindelningen som påverkar kommunernas språkliga ställning ska undvikas. Ställningstagandet understryker också principen om att reformer inte får försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk. (12.4.2012)
Enligt 122 § 2 mom. i grundlagen utfärdas grunderna för kommunindelningen genom lag. I 4 § 4 mom. i kommunindelningslagen upprepas grundlagens bestämmelse om att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket ska tillgodoses enligt lika grunder. Enligt förarbetena är syftet med bestämmelsen att språk- och kulturförhållandena ska beaktas också när man bedömer om det finns förutsättningar för en ändring i kommunindelningen.
Professor Kaarlo Tuori framhåller att de grundläggande språkliga rättigheterna har större tyngd än de politiska bedömningsgrunder, som utgör förutsättningar för ändringar i den kommunala indelningen i kommunindelningslagens 4 § 1 mom. Dessa bedömningsgrunder får därför förverkligas endast inom de ramar som bestäms av principen om de grundläggande rättigheterna. (12.4.2012)
Enligt 121 § i grundlagen är Finland indelat i kommuner, vars förvaltning ska grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare. I 121 § 4 mom. fastställs att självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner bestäms genom lag.
Professor Tuori konstaterar att strukturreformens konsekvenser för de språkliga rättigheterna förutsätter att man granskar reformen utifrån flera alternativ än ändringar i kommunstrukturen. Han framhåller att självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner i 121 § 4 mom. iakttar förvaltningsområden som i stora drag motsvarar de nuvarande landskapen. Ett alternativ till större kommuner kan också vara en förnyad bedömning av uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna, i synnerhet när det gäller social- och hälsovården.
Folktinget konstaterar vidare att också professor Olli Mäenpää hänvisar till att 121 § 4 i grundlagen erbjuder alternativ till starka primärkommuner i en nyutkommen publikation, Kuntarakennekirja. Enligt professor Mäenpää kan sådana områden utgöras av exempelvis landskap, självstyrelseområden, samarbetsområden, organ inom regionförvaltningen eller förvaltningsområden som sköter vissa uppgifter. Mäenpää fastslår att efterfrågan på sådana modeller kan tänkas uppstå i huvudstadsregionen och på svenskspråkiga områden. (Kuntarakennekirja – oikeusoppineet puhuvat, 2012).
Bedömning av språkliga konsekvenser
Folktinget konstaterar att strukturarbetsgruppens utredning till vissa delar beaktar de språkliga förhållandena, men att det saknas en långsiktig analys av hur den kommande kommunreformen inverkar på landets båda nationalspråk. Grundlagsutskottet har konstaterat att en övergripande bedömning av de språkliga konsekvenserna är ett måste, särskilt när de administrativa omläggningarna påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk (GrUB 1/2010 rd).
Med hänvisning till detta måste regeringen i den fortsatta beredningen bedöma reformens språkliga konsekvenser både för Finlands tvåspråkighet och för de svensk- och tvåspråkiga områdena. Beredaren ska granska vilka konsekvenser förslaget får för säkerställandet av de språkliga rättigheterna både på kort sikt och på lång sikt, exempelvis 20 år. På ett seminarium i mars 2012 har Justitieministeriet lyft fram bland annat följande frågor: Hur påverkar reformen språkgruppernas språkliga rättigheter, rätten till likställd service och information samt rätten att delta och påverka på finska och svenska? Kan man anse att reformen behandlar språkgrupperna jämlikt? Hur påverkar reformen kommunernas, värdkommunernas eller samkommunernas möjligheter att i praktiken ordna service på finska och svenska i nuläget och i framtiden? Regeringens fortsatta bedömning ska ge svar på vilka förbättringar och försämringar i fråga om den språkliga servicen reformen kan föra med sig, och sedan bör alternativ väljas som inte medför försämringar.
Det är viktigt att bedöma språkkonsekvenserna i reformens alla skeden: i beredningen av en eventuell lag kring kommunreformen, i ändringen av kommunallagen och i ändringen av lagen om statsandelar. Det är dessutom av största vikt att språkkonsekvensbedömningar ingår i beredningen av enskilda kommunsammanslagningar. Resultaten från dessa konsekvensbedömningar ska styra den fortsatta beredningen och utgöra underlag för bland annat de kriterier som regeringen fastställer, för det fortsatta arbetet med reformen och för de beslut som fattas längre fram. Det bör också utarbetas riktlinjer för god praxis i fråga om bedömningen av de grundläggande språkliga rättigheterna som förutsättning för ändringar i kommunindelningen enligt 4 § i kommunindelningslagen.
Ett alternativ som bör granskas i kommunreformen är också möjligheten att ordna service genom samarbete i stället för genom ändringar i kommunstorleken, och vilken inverkan detta har på tryggandet av de grundläggande språkliga rättigheterna. Den tidigare kommun- och servicestrukturreformens juridiska arbetsgrupp konstaterade att man kan motverka en försämring av de grundläggande språkliga rättigheterna i en ny baskommunstruktur med regionala lösningar och genom att ändra språklagstiftningen (arbetsgruppens mellanrapport 8/2006).
Ändringar i kommunindelningen får konsekvenser också för andra förvaltningsindelningar. Följderna för den kyrkliga förvaltningen bör analyseras som en separat fråga och samordnas med kyrkans syn på behovet av förändringar i församlingsstrukturen.
Folktinget uppmanar ministeriet att komplettera den aktuella utredningen med en grundlig bedömning av språkliga konsekvenser för landets tvåspråkighet. I de fall där förutsättningarna för ändringar i kommunindelningen undersöks är det ytterst viktigt med en särskild granskning av konsekvenser med utgångspunkt i kommunernas språkliga ställning och så att tillgången till service på finska och svenska tryggas enligt lika grunder. För att det ska vara möjligt att utföra en konsekvensbedömning mellan alternativ är det viktigt att också beakta möjligheten att ordna servicen genom samarbete i följande reformskede. Detta behov gäller hela landet, men det är klart accentuerat i huvudstadsområdet och inom andra tvåspråkiga regioner.
Finsk- och svenskspråkiga kommuninvånares demokratiska rättigheter
I beredningen diskuteras förtroendevaldas språkliga rättigheter. Däremot saknas en egentlig diskussion om den finsk- och svenskspråkiga befolkningens påverkningsmöjligheter på lokal nivå.
Enligt 2 § 2 mom. i grundlagen har den enskilde rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. Enligt 14 § 4 mom. ska det allmänna främja den enskildes möjligheter att delta i samhällelig verksamhet och att påverka beslut som gäller honom eller henne själv.
Finsk- och svenskspråkiga kommuninvånare har med stöd av 17 § 2 mom. och 2 § 2 mom. i grundlagen likvärdig rätt att delta i samhällelig verksamhet på sitt eget språk. Myndigheterna ska inte endast säkerställa utan också främja enskilda kommuninvånares möjligheter att delta i samhällelig verksamhet och påverka beslut som gäller honom eller henne. Dessa bestämmelser har betydelse också för den kommunala indelningen: kommunindelningen får inte försvåra språkgruppernas möjligheter till inflytande, exempelvis möjligheten att påverka beslut som rör dem själva och deras livsmiljö.
Folktinget hänvisar till detta och understryker att utredningen bör kompletteras med en redogörelse för hur den finsk- och svenskspråkiga befolkningens påverkningsmöjligheter tryggas på lokal nivå och med hänsyn till kommunernas språkförhållanden.
Främjande av nationalspråkens ställning
Folktinget vill särskilt framhäva det allmännas skyldighet enligt 14 § 4 mom. i grundlagen att främja de demokratiska rättigheterna och till myndigheternas skyldighet att främja användningen av båda nationalspråken enligt 35 § 3 mom. i språklagen. I utredningen fastslås att det inte räcker med att myndigheternas dagliga verksamhet är ordnad på det sätt som föreskrivs i språklagen för att de språkliga rättigheterna ska tryggas: två nationalspråk förutsätter att det allmänna också främjar de språkliga rättigheterna på längre sikt.
Folktinget understöder detta och konstaterar att myndigheternas lagenliga skyldighet att främja nationalspråkens ställning har direkt betydelse för det syfte som bör styra beredningen av kommunreformen, dvs. att stärka den språkliga jämlikheten och främja landets tvåspråkighet.
2.2 Specialvillkor för reformen på grund av de språkliga rättigheterna
Folktinget kommenterar i det följande vissa specialvillkor, som beredningen lyfter fram i utredningen.
- ”Kommunreformen kan innebära...förändringar i kommunens språkliga ställning” (s. 133 m.fl.).
Folktinget påminner om grundlagsutskottets ställningstagande, enligt vilket det är viktigt att beakta i lagberedningen att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk (GrUB 10/1998 rd m.fl.). Folktinget konstaterar vidare att det allmänna ska tillgodose den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på sitt eget språk enligt lika grunder. Språkliga rättigheter måste därför ges företräde framför pendlingsområden, näringspolitikens förverkligande, samhällsstruktur och motsvarande i kommunmodellerna samt i den övriga beredningen.
Man bör utifrån de grundläggande fri- och rättigheterna ”i regel göra sådana förändringar som inte försämrar eller åtminstone inte avsevärt försämrar de språkliga rättigheterna”, när nya starka primärkommuner och servicestrukturer bildas (s. 134).
- ”Om genomdrivandet av kommunreformen innebär att individens språkliga rättigheter avsevärt försämras, kan man överväga särskilda lagstiftningsåtgärder för att utöka myndigheternas språkliga skyldigheter.” (s. 135).
Folktinget motsätter sig beredningens förslag om att reformen kan leda till försämrade språkliga rättigheter. Detta strider mot 17 § 2 mom. i grundlagen, som anger att språklig jämlikhet mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen är absolut juridiskt bindande. Folktinget konstaterar att den områdesindelning som bäst tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna ska väljas, när det finns olika tänkbara områdesindelningar (GrUU 21/2009 rd). Folktinget anser med hänvisning till detta att också samarbetsmodeller för servicestrukturerna ska beaktas i kommunreformen som alternativ till tänkbara områdesindelningar.
- ”Vid reformen av servicestrukturen bör man i fråga om enspråkigt svenskspråkiga kommuner sörja för att svenskspråkiga tjänster har tryggats genom att man skapat antingen tillräcklig eller separat svensk service.” (s. 134)
Folktinget understryker det viktiga i att beredningen diskuterar den finsk- och svenskspråkiga befolkningens rätt till service på sitt eget språk utifrån ett likvärdighetsperspektiv. Formuleringar som ”tillräcklig ... svensk service” är inte i enlighet med 17 § 2 mom i grundlagen och språklagstiftningen.
- ”Förändringar som gäller servicen och möjligheterna att använda sitt eget språk beror inte direkt på förändringen i kommunens språkliga status, utan på hur servicenätverken ändras. Om servicenätverket inte ändras, blir förändringarna små.” (s. 134).
Folktinget hänvisar till att det behövs bedömningar av språkliga konsekvenser också på lång sikt. Färska erfarenheter från vårdsamarbetet mellan två kommuner med olika majoritetsspråk (Karleby och Kronoby) visar att en övergång från en svenskspråkig till en huvudsakligen finskspråkig förvaltning försämrar den interna kommunikationen och fortbildningen på svenska för personalen.
Folktinget uppmanar därför statsmakten att se till att de nya organisationsmodeller som föreslås får en lagstadgad språklig status som tryggar invånarnas rättigheter. Behovet gäller särskilt den så kallade ansvarskommun- eller värdkommunmodellen.
3. Strukturarbetsgruppens förslag till kommunutredningsområden
Folktinget kommenterar i det följande vissa utredningsområden, som ingår i beredningen och lyfter också fram exempel på kommuner som ingår i förslagen. Folktinget uttalar sig däremot inte om hur enskilda kommuner borde ta ställning till strukturgruppens förslag. Bilaga 2 ger en översikt över hur de alternativa kommunindelningsområdena påverkar språkförhållandena i ett urval kommuner.
Folktinget bedömer att bland annat följande utredningsområden är problematiska ur språklig synvinkel:
1) En tvåspråkig kommun blir enspråkigt finsk. Den tvåspråkiga kommunen Pyttis i landskapet Kymmenedalen blir enspråkigt finsk i den föreslagna modellen.
2) En enspråkigt svensk kommun blir tvåspråkig med finsk majoritet. Den enspråkigt svenska kommunen Korsnäs i landskapet Österbotten blir tvåspråkig med finsk majoritet i utredningens förslag.
3) En kommun med svenska som majoritetsspråk får finsk majoritet. Tre tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetsspråk: Korsholm, Malax och Vörå i landskapet Österbotten, får finsk majoritet i utredningen. För de tvåspråkiga kommunerna Kronoby i Österbotten och Ingå i landskapet Nyland framläggs alternativa modeller, där majoritetsspråket inte ändras.
4) En svensk språkminoritet minskar. I de tvåspråkiga kommunerna Sjundeå och Sibbo minskar den svenskspråkiga befolkningens relativa andel betydligt i förhållande till den finskspråkiga befolkningen i vissa av utredningens modeller. Den svenskspråkiga befolkningens andel i tvåspråkiga Åbo stad minskar också avsevärt i relation till den finskspråkiga befolkningen enligt utredningens förslag. Därtill minskar den svenskspråkiga befolkningen i tvåspråkiga Karleby stad relativt sett enligt förslaget
5) Huvudstadsområdet. Om Helsingfors, Esbo, Vanda, Grankulla och Sibbo sammanslås enligt den modell som framläggs i första hand, så minskar den svenskspråkiga befolkningens andel betydligt i jämförelse med nuläget i de tvåspråkiga kommunerna Grankulla och Sibbo.
Folktinget konstaterar att flera av de utredningsområden som beredningen lägger fram leder till en försämring av de grundläggande språkliga rättigheterna. Detta sker ifall kommunens språkliga status ändras eller den svenskspråkiga befolkningens andel minskar betydligt. Det bör också noteras att beredningen med ett undantag inte framlägger alternativa modeller för de svensk- och tvåspråkiga kommunerna i landskapet Österbotten, vilket är anmärkningsvärt.
Folktinget framhåller vidare att beredningens förslag uttryckligen ska främja de grundläggande språkliga rättigheterna, och därför är det av största vikt att man prioriterar stabila språkförhållanden i förslagen. Här bör också samarbetsmodeller för servicestrukturerna beaktas som alternativ till tänkbara områdesindelningar. Däremot är det inte acceptabelt att anta förslag som försvagar den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter och påverkningsmöjligheter.
4. Slutsatser
Folktinget lyfter i det följande fram ytterligare synpunkter med betydelse för den fortsatta beredningen:
- De språkliga rättigheterna är grundlagstryggade och ska prioriteras framför övriga faktorer som diskuteras i utredningen, exempelvis pendlingsområden, regionens helhetsintresse, tryggandet av regionens livskraft och tätare samhällsstruktur.
- Om kommuninvånarnas språkliga rättigheter försämras avsevärt till följd av en frivillig kommunfusion bör det vidtas särskilda lagstiftningsåtgärder som ökar myndigheternas språkliga skyldigheter.
- Kommunernas självbestämmanderätt måste respekteras till alla delar i den fortsatta berednings- och beslutsprocessen. Staten får inte fatta beslut om en kommunfusion, ifall detta påverkar en kommuns språkliga ställning och kommunen motsätter sig fusionen.
- Staten bör därtill skapa tillräckliga ekonomiska ramar för att tvåspråkiga kommuner ska kunna ordna sin verksamhet likvärdigt på både finska och svenska. Tvåspråkiga kommuner ska bland annat upprätthålla ett parallellt skolnät på finska och svenska och ett likvärdigt utbud av social- och hälsovårdstjänster på båda språken.
- Om en tvåspråkig kommun blir enspråkig till följd av en frivillig kommunfusion, så bör den nya kommunen överväga möjligheten till officiell tvåspråkighet på frivillig grund.
- En tvåspråkig kommun ska ordna likvärdig språklig service i hela kommunen, och de språkliga skyldigheterna kan därför inte överföras till underordnad förvaltning som exempelvis kommundelsförvaltning. Kommundelsförvaltningen saknar ett helhetsansvar för basservicen inom kommunens område, självständig beslutanderätt och beskattningsrätt. I utredningen konstateras det faktum att den språkliga servicen för den svenskspråkiga befolkningen tryggas bäst i svenskspråkiga kommuner och kommuner med svenska som majoritetsspråk.
- Två förvaltningsspråk i tvåspråkiga kommuner är möjliga på frivillig basis, men detta får inte förväxlas med kommuners formella språkliga status och de juridiska skyldigheter som följer av statusen. Det får inte heller användas som en strävan efter att sammanslå kommuner med olika språk och/eller majoritetsspråk. Utifrån dessa premisser bör man invänta resultatet från det projekt kring två förvaltningsspråk, som Finlands Kommunförbund har initierat.
- Kommunreformen bör till alla delar underlätta möjligheterna att samordna service på svenska över kommungränserna. Finlands Kommunförbund har utarbetat goda modeller för koordinering av svensk service med utgångspunkt i kommunerna i huvudstadsregionen.
- I utredningens del II har strukturarbetsgruppen beskrivit hur social- och hälsovården har ordnats i landskapen. I samband med detta finns också en redogörelse för hur specialomsorgen i fråga om personer med utvecklingsstörning är ordnad. Däremot nämner strukturarbetsgruppen inte att Kårkulla samkommun svarar för den svenskspråkiga specialomsorgen i fem landskap. Samkommunen Kårkulla upprätthålls av samtliga 33 svensk- och tvåspråkiga kommuner i landet (exklusive Åland), vilket innebär att samkommunen är en central aktör inom social- och hälsovården. Folktinget uppmanar ministeriet att med det snaraste komplettera utredningen med en redogörelse som omfattar Kårkulla samkommun.
Folktinget konstaterar att språklagen är neutral i förhållande till nationalspråken, och den preciserar med stöd av grundlagen den finsk- och svenskspråkiga befolkningens likvärdiga rätt till service på sitt eget språk. Denna juridiska utgångspunkt måste iakttas i alla skeden av den aktuella beredningen, så att det inte sker omprövningar till följd av de specialvillkor och avgöranden som ingår i reformprocessen.
Folktinget hänvisar till detta och ställer sig ytterst tveksamt till en eventuell revidering av språklagstiftningen på grund av reformen. Det förändringsbehov som kan uppkomma bör i stället med stöd av 17 §, 121 § och 122 § i grundlagen och med hänvisning till 50 § i kommunallagen hänföras till övrig lagstiftning, i synnerhet till kommunallagstiftningen.
Folktinget framhåller slutligen det viktiga i att riksdagens grundlagsutskott tar ställning till de lagförslag som framläggs inom kommunreformen, detta på grund av reformens centrala betydelse för de grundläggande fri- och rättigheterna.
Helsingfors den 13 april 2012
SVENSKA FINLANDS FOLKTING
Christina Gestrin
ordförande
Svenska Finlands folkting
Mats Brandt
ordförande
Folktingets förvaltningsutskott
Kristina Beijar
sakkunnig i förvaltningsärenden