Sammanfattning från seminariet 3.10.2018

04.10.2018 kl. 15:38
Förvaltningsutskottets ordförande Mats Brandt sammanfattade Folktingets seminarium om ”Får vi hjälp när nöden kräver?”

Bästa seminariedeltagare,

Hjärtligt tack för ert engagemang i säkerhetsfrågor, något som berör vars och ens trygghet i vardagen. Folktingets ordförande Thomas Blomqvist började med att tala om modersmålets betydelse när nöden är som störst.

Det är en väldigt ojämlik situation, då en medborgare i nöd tar kontakt med en myndighet. För medborgaren är det en utsatt och sårbar situation. Vi finländare har dessutom en djupt inbyggd auktoritetstro. Vi anpassar oss snabbt till myndighetens respons.

Ska vi nöja oss? Som Corinna Tammenmaa berättade om Språkbarometerns vitsord kring den språkliga servicen, ska vi nöja oss med att svenskspråkiga bara ska få nöjaktig service, medan landet i allmänhet eftersträvar berömlig? Eller som Kari Puolitaival sade, man får nog service när nöden det kräver. oftast.

Den utsatta, sårbara situationen som medborgare tyvärr ibland befinner sig i måste bemötas av professionella myndigheter och en stat som tar sitt grundlagsenliga ansvar.

Vi ska vara verkligt glada för allt arbete som görs. Tack till er alla som arbetar för den goda saken. Men som Risto Lammi sade: Man måste bara fortsätta arbetet och göra det ännu bättre. Vi ska vara tacksamma för att polisutbildningen och nödcentralsoperatörerna verkligen lockar sökanden. Jag tycker det är ett väldigt positivt tecken att svenskspråkiga och tvåspråkiga personer ser en yrkesframtid hos staten. En hälsning till staten och kommuner: Ta nu vara på de som utbildar sig. Se till att det också finns jobb för dem ute i våra polisstationer, nödalarmcentraler och räddningsverk.

Vad kan vi göra ytterligare, vad ska vi fortsätta det konkreta arbetet med? Jag tar fasta på några funderingar som framkommit idag och som vi tillsammans kunde förädla och utveckla. Vi måste se helheterna. Risto Lammi talade om att både inrikesministeriet och polisstyrelsen har ett viktigt strategiskt ansvar för att tvåspråkigheten inom polisen fungerar i praktiken. Maria Hoikkala, lyfte upp att någon(!) måste genomföra alla goda idéer. Därför tycker jag att Sabina Jordans konkreta förslag om en koordinerande tjänsteman på Polisstyrelsen för svenska frågor är i det sammanhanget något som är värt att understöda. Jag uppfattar att det kanske till och med utlovats, men inte förverkligats.

Folktinget har redan upprepade gånger uppmanat att inrikesministeriet skulle fastställa språkliga riktlinjer för verksamheten i resultatavtalen med underlydande myndigheter, Polisstyrelsen, Nödcentralsverket, Räddningsinstitutet och Gränsbevakningsväsendet samt att det årligen följs upp hur riktlinjerna förverkligas i praktiken.

Senast nästa regering borde ta ställning för en starkare strategisk styrning, som också syns i att det finns ledande tjänstemän med ansvar och resurser för frågan i våra centrala myndigheter, som Polisstyrelsen. Samt att myndigheterna också syns på bägge nationalspråken i vardagen, till exempel med namn på båda språken. Jag tyckte frågan om varför polisuniformernas språk bara är på finska var mycket angelägen.

Just polisreformerna är exempel på förändringar där språkkonsekvensbedömningarna som gjorts inte fångar upp de långsiktiga effekterna. Det finns flera andra exempel på sådana reformer, som genomförs med bristande språkkonsekvensbedömningar. Corinna Tammenmaa talade om helhetsanalysen som saknas. Staten borde ha så pass mycket mod att den kan ändra sig, om det inte gått som man planerat, till exempel i PORA 1, 2 och 3.

Konkreta språkprogram som handlar om praktiska verkligheter, till exempel i ett räddningsverks område eller i ett polisdistrikt, är också något som vore intressant att utveckla. Staten borde se till att det finns resurser för att uppgöra och planera sådana. Då skulle överordnade myndigheter också ha ett verktyg som man konkret kan följa upp.

Avslutningsvis, det har talats mycket om fortbildning och betydelsen av att använda språket i vardagen. Personalutbytet på nordisk nivå, som räddningsverket i Egentliga Finland talade om som förekom i paneldebatten är verkligt intressant. Genom nordiska kontakter kan vi få nya influenser, samtidigt som det är en morot för personer att hålla språkkunskaperna levande.

Tack för ert engagemang i dagens seminarium. Ha en säker hemfärd. 


Seminariet strömmades via Facebook Live, och finns sparat på Folktingets facebooksida. Kom ihåg att logga in för att komma åt alla videoklippen.

Stöd Folktinget  

Svenska Finlands folkting
Snellmansgatan 13 A
00170 Helsingfors

folktinget@folktinget.fi
+358 (0)9 6844 250