Riksdagens social- och hälsovårdsutskott

StV@eduskunta.fi

Ärende: RP 113/2025 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av socialvårdslagen, lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre och lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården

Hänvisning:     Riksdagens social- och hälsovårdsutskotts begäran att lämna ett skriftligt sakkunnigyttrande till utskottets möte 7.11.2025 kl. 9.00

SAKKUNNIGYTTRANDE

Svenska Finlands folkting (Folktinget) tackar för begäran om att lämna ett skriftligt sakkunnigyttrande. Folktinget är en lagstadgad organisation (lag om Svenska Finlands folkting 1331/2003) som bevakar och främjar Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter. I enlighet med sitt lagstadgade uppdrag tar Folktinget ställning endast till aspekter som berör den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter.

Folktinget lämnade den 4.6.2025 in ett utlåtande till social- och hälsovårdsministeriet under propositionens remissrunda, trots att Folktinget inte hade erhållit begäran om att lämna utlåtande. Folktinget framhöll då att det är anmärkningsvärt att det inte i ett enda sammanhang i utkastet till propositionen hänvisades till språklagstiftningen, och noterar nu att sådana tillägg eller justeringar inte heller gjorts i den slutliga propositionen. Propositionen behandlar inte över huvud taget de språkliga rättigheterna eller säkerställandet av tillgången till tjänster på svenska. Propositionen innehåller därmed inte heller en språklig konsekvensbedömning.

Trots att de språkliga rättigheterna inte ändras formellt i propositionen, ska justitieministeriets anvisning för bedömning av språkliga konsekvenser (justitieministeriets publikation 46/2016) iakttas i lagberedningen. I en språklig konsekvensbedömning är det nödvändigt att säkerställa att den finsk- och svenskspråkiga befolkningen också har faktisk tillgång till de tjänstehelheter som föreslås, på eget språk och enligt lika grunder. På grund av att en sådan bedömning saknas, uppstår följaktligen en osäkerhet huruvida den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens behov tillgodoses enligt lika grunder.

Folktinget önskar därför att riksdagens social- och hälsovårdsutskott fäster uppmärksamhet vid följande.

Avsaknad av språkkrav för tekniska lösningar

Propositionen syftar till att öka användningen av tekniska lösningar inom socialvården. I propositionen föreslås bland annat att det vid utarbetandet av klientplanen alltid ska bedömas om klientens servicebehov kan tillgodoses med hjälp av tekniska lösningar. Välfärdsområdet ska alltså i fortsättningen vara skyldigt att bedöma om tekniska lösningar kan utnyttjas vid tillhandahållandet av socialservice för en klient.

Folktinget är dock oroligt för att de föreslagna ändringarna ska leda till att svenskspråkiga klienter inte garanteras jämlik tillgång till tjänsterna enligt lika grunder som finskspråkiga klienter. Tekniska lösningar – såsom elektroniska kommunikationsmedel, system för distanstjänster, trygghetsteknik och automatiserade tjänster – är i praktiken sällan flerspråkiga, och lagförslaget innehåller inga krav på att teknologin ska vara tillgänglig på både finska och svenska. I den föreslagna 47 § i lagen om ändring av socialvårdslagen hänvisas till exempel inte till att tekniska lösningar ska kunna användas på klientens eget språk.

Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) ska social- och hälsovård i tvåspråkiga välfärdsområden ordnas på både finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer, antingen finska eller svenska. Trots att de tvåspråkiga välfärdsområdena har en skyldighet att tillhandahålla tjänsterna även på svenska, ser verkligheten i områdena i praktiken ofta annorlunda ut på grund av brister i tillgången på svenskkunnig vårdpersonal, otillräcklig planering och organisering av tjänster på svenska samt den ansträngda ekonomiska situationen i välfärdsområdena. För att de språkliga rättigheterna ska förverkligas i praktiken när det kommer till nya lösningar och former för förverkligande av vården, har det en särskilt stor betydelse att uttryckliga hänvisningar till språkliga krav görs i både förarbetena och i lagtexten. Även med tanke på att det i nuläget finns stora brister i tillgången till svenskspråkig social- och hälsovård är det av betydande vikt att lagstiftaren understryker de språkliga kraven. Genom att ta i bruk nya digitala tjänster och tekniska lösningar finns det även möjligheter att förbättra tillgången till service på svenska, om välfärdsområdena i tid beaktar språkliga aspekter i planeringen av tjänsterna.

För att det ska vara möjligt att säkerställa tekniska lösningar även på svenska måste språket därmed beaktas i ett tidigt skede, då lösningarna och systemen planeras, upphandlas och utvecklas. Även vid organiseringen och planeringen av den konkreta verksamheten i välfärdsområdena måste språket tas i beaktande från början. Till exempel måste stödet i användningen av tekniken, samt utbildningen och introduktionen som enligt propositionen ska ges till socialvårdspersonalen, ske även på svenska till den svenskspråkiga personalen.

Avsaknaden av explicita bestämmelser om att tekniska lösningar ska fungera på båda nationalspråken i tvåspråkiga välfärdsområden kan annars med stor sannolikhet leda till att språkliga aspekter faller mellan stolarna när lagstiftningen ska förverkligas. I propositionen framhålls till exempel att det är viktigt att säkerställa innan tekniska lösningar tas i bruk att klienten får tillräcklig handledning i hur utrustningen ska användas med hänsyn till klientens förmåga och språkliga rättigheter, men utan att desto mer behandla frågan eller ge styrning till välfärdsområdena gällande hur de språkliga rättigheterna i praktiken ska säkerställas.

Folktinget bedömer därför att propositionen i sin nuvarande form kan medföra utmaningar för den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att få tillgång till dessa tjänster på sitt eget språk. Den svenskspråkiga befolkningens rätt att använda även digitala och tekniska lösningar på sitt eget språk bör därför tydliggöras bland annat i förslaget till 47 § i lagen om ändring av socialvårdslagen, för att säkerställa att välfärdsområdena iakttar detta direkt vid förverkligandet av lagen och vid upphandling av olika system och tekniska lösningar.

Risk för ökad digital ojämlikhet

Distanstjänster förutsätter att de språkliga rättigheterna tillgodoses även i digitalt format, vilket kräver att programvara och system är tillgängliga också på svenska. Äldre personer har ofta sämre digitala färdigheter och är i högre grad beroende av tillgänglig service. Om digitala tjänster inte tillhandahålls på svenska finns en uppenbar risk att äldre svenskspråkiga personer försätts i en sämre ställning jämfört med finskspråkiga personer, som åtminstone kan tillgodogöra sig informationen på sitt eget språk.

I förslaget till 47 § 3 mom. 1 p. i lagen om ändring av socialvårdslagen föreskrivs att det ska ses till att klienten vid behov får handledning och rådgivning i användningen av den tekniska lösning som tas i bruk. För att kunna säkerställa att även den svenskspråkiga befolkningen kan använda tjänsterna krävs inte bara att programvara och system finns tillgängliga på svenska, utan även att handledningen sker på svenska. Utan svenskspråkig handledning och rådgivning i användningen av tekniska lösningar riskerar svenskspråkiga klienter att inte kunna nyttja tjänsterna enligt lika grunder som finskspråkiga. I de fall användarstöd eller utbildning inte erbjuds på svenska föreligger därmed en risk att teknikanvändningen skapar ytterligare barriärer för äldre svenskspråkiga klienter.  

Det bör därmed infogas hänvisningar i lagtexten till att de språkliga rättigheterna ska tillgodoses när digitala system och programvara för distanstjänster tas i bruk och i samband med handledning och rådgivning i teknikanvändningen.

Risk för försämrad tillgång till svenskspråkig service vid minskad personaldimensionering

Förslaget tillåter att personaldimensioneringen i heldygnsomsorg för äldre får minskas, om det vid verksamhetsenheten används tekniska lösningar som kan ersätta direkt klientarbete. Det råder redan idag en betydande brist på svenskkunnig personal inom social- och hälsovården. Om lagstiftningen öppnar för att personalstyrkan får minskas finns följaktligen även en risk för att den faktiska tillgången på svenskkunnig personal minskar. I praktiken kan det alltså medföra att det blir svårare att säkerställa tillräcklig service på svenska.

Det bör därför säkerställas i lagtexten att en eventuell minskning av personaldimensioneringen inte får leda till att svenskspråkiga klienter inte kan garanteras vård på sitt eget språk och enligt lika grunder som finskspråkiga klienter.

Svenska Finlands folkting

Christina Gestrin                                                Christine Kotzev

Folktingssekreterare                                         Specialsakkunnig, jurist