När jag nu skriver min första kolumn som Folktingets första vice ordförande gör jag det med en kombination av ansvar och framtidstro. Svenskans ställning i Finland diskuteras ofta med en ton av oro, nästan som om varje förändring vore ett tecken på att något håller på att försvinna. Men min erfarenhet, från kommunalpolitiken, välfärdsområdet samt i de helfinska organ där jag sitter, visar något helt annat. Nämligen att svenskan i Finland i dag värdesätts brett, ofta mer än man tror, och att tvåspråkigheten ses som en styrka.

Därför känns det bra att vi inleder året med kunskapen om att Folktinget kommer att presentera en ny statistisk rapport över den finlandssvenska befolkningen. Sedan 1981 har de här rapporterna hjälpt oss att förstå vilka trender som faktiskt styr verkligheten, det vill säga befolkningsutveckling, flyttningsrörelser, utbildningsnivåer, livslängd och prognoser. Årets rapport är den tolfte i ordningen och kanske viktigare än någonsin.

Vi lever i en tid med både strukturella reformer och ekonomiska åtstramningar, inte minst inom social- och hälsovården. Välfärdsområdena kämpar med resurser, digitala tjänster förändrar mötet mellan myndighet och medborgare, och kommunernas ansvar skiftar. I sådana lägen kan språkfrågorna lätt hamna i skuggan. Just då behövs fakta som mest.

God språkplanering kräver mer än vilja. Den kräver att vi vet var behoven finns och var riskerna finns. Det arbete Folktinget gjort under det gångna året syns tydligt. Språkskyddsseminarier, uppföljning av FPA:s svenska service, webbinarium om språkliga rättigheter, digitalisering och AI samt även satsningar på svenskundervisning, lärresurser och språkbad. Allt detta är beroende av att vi har en korrekt bild av verkligheten.

Det är också därför statistikrapporten spelar en så avgörande roll just inför 2026, ett år då flera centrala frågor ligger på bordet:

• Hur klarar den svenska vården nedskärningarna? 
• Funkar information och digitala tjänster lika bra på finska som på svenska när det krisar? 
• Hur ska vi lösa bristen på lärare? 
• Hur kan språkplanering skrivas in i lagarna på ett bra sätt?

Alla de här frågorna har samma behov, något som är väldigt enkelt, nämligen pålitlig information.

Personligen bär jag med mig en annan sorts statistik, den vardagliga. De samtal jag haft i helfinska styrelserum samt med politiker och kollegor runt om i landet. För många finskspråkiga familjer är svenskans värde självklart, man vill ge sina barn språkbad, möjligheten att bli mer hemma i Norden, och en framtid med fler öppna dörrar. Folktingets verksamhetsplan speglar detta tydligt: språkbadet växer, nätverken stärks och intresset för svenska ökar. Det finns en framtidsvilja, en optimism som sällan hörs i den offentliga debatten. Detta redan före KAJ men såklart ännu mera efter KAJ som ytterligare öppnade ögonen för de finskspråkiga i landet om den rikedom och möjlighet språkkunskap ger.

Jag tror att en av de viktigaste uppgifterna för Folktinget, och för mig personligen, är att lyfta fram just den realismen, att svenskan står stadigare än myterna gör gällande. Ja, utmaningar finns. Men det existerar också en stark och engagerad minoritet, växande tvåspråkighet, ambitiösa kommuner och ett samhälle som i grunden vill ge alla barn och unga jämlika rättigheter.

2026 kommer att kräva mod av oss. Mod att stå upp för språkliga rättigheter när sparkrav pressar fram snabba lösningar. Mod att kräva kvalitet i svensk vård, elevvård och omsorg. Mod att tala om lärarstigen och utbildningen som nycklar för hela språkets framtid. Och mod att tänka långsiktigt i en tid som belönar det kortsiktiga.

Och det modet växer lättare när vi lutar oss mot kunskap. Fakta skapar trygghet både för dem som planerar samhället och för dem som lever i det.

Det är därför jag möter året med framtidstro. Inte för att allt är enkelt, utan för att vi kommer att ha verktygen att navigera. Och för att jag varje dag ser hur mycket värme och respekt det finns för svenskan i Finland, långt utanför Svenskfinland. Kunskapens ljus gör språket starkare. Och när språket står starkt, gör också vi det.

Elin Härmälä
Folktingets I:a vice ordförande

Foto: Patricia Vähäkangas