För många år sedan på det glada (?) 1980-talet gick jag in på en bensinmack i Borgå för att betala – så som man gjorde på den tiden. All skyltning var bara på finska och jag frågade varför det var så. Svaret kom lakoniskt på bred östnyländska: ”He e liksom trenden”.

För något år sedan i en restaurang i Nagu kom en pappa i glatt samspråk på svenska med sin lilla dotter och gjorde sedan sin beställning på finska. Killen bakom disken var svenskspråkig men betjänade på finska utan att röra en min. På en annan restaurang i nyssnämnda Nagu gick det inte att göra sin beställning på svenska, eftersom restaurangen inte hade lyckats anställa någon som kunde språket och servitören inte ville, vågade eller kunde ta emot en enkel beställning.

När statsminister Marin höll hälsningstalet på Nordiska rådets session i Helsingfors skedde detta på engelska.

Exemplen på vardagssituationer är legio, men redan de här visar var utmaningarna för svenskan i Finland ligger. När språklagen reviderades för drygt 20 år sedan eftersträvades en positiv attityd till nationalspråken finska och svenska. Språklagskommitténs ordförande talade ofta om ”kahden kielen kansa” – tanken var att alla ska ha åtminstone elementär kunskap i det nationalspråk som inte är ens eget. Flera mätningar visar att attityderna till svenskan i stor utsträckning är positiva, men ändå blir det allt vanligare att finskspråkiga inte vågar, kan eller vill tala svenska. Allt vanligare är det också att de inte ges en chans att få göra det.

Världen idag ser mycket annorlunda ut än när språklagen stiftades. Många verksamheter har bolagiserats eller helt privatiserats, förvaltningsstrukturerna är i grunden förändrade, den tekniska utvecklingen har varit hisnande och den globala utvecklingen svindlande.

Står språklagen pall för förändringarna? Vi har säkert alla erfarenheter av att den inte alltid fungerar som den borde. Men också att många saker fungerar klanderfritt. Till lagens 25-årsjubileum borde någon göra en utvärdering av hur det har gått. Då borde man också undersöka om det går att fördomsfritt skapa nya lösningar för de situationer som inte fungerar idag.

Det avgörande är, när allt kommer omkring, att språkkunskaperna är tillräckliga. Slopandet av ”studentsvenskan” har haft mycket negativa följder. Över huvud taget förefaller resultaten av språkundervisningen vara mycket dåliga. Det är inte okej att den som går ut gymnasiet och ska inleda univesitetsstudier inte ens har grundläggande kunskaper i det andra nationalspråket. Det är inte heller okej att politiker, beslutsfattare och andra som ska betjäna människor inte är språkkunniga.

På senare tid har vi fått glädjande många rapporter bland annat om språkundervisningen i skolorna. Nu skulle det gälla att komma till skott med drastiska åtgärder. Kunde det till exempel vara möjligt att skapa ett videoutbildningsprogram till stöd för svensklärarna? Då skulle de lärare som själva inte har tillräckligt goda kunskaper i svenska få ett verktyg som kunde göra att undervisningen blir intressantare, attityderna positiva och resultaten bättre.

Endast genom att värna om språkkunskaperna kan vi värna språken.

Glad vår!

Sten Palmgren är juris licentiat.