Varu- eller produktnamn på svenska håller på att försvinna, åtminstone i huvudstadsregionen. Gå in i en K-eller S-Market och du upptäcker att de flesta dagligvaror har enbart ett finskt namn. På en del kan man hitta en svensk version i liten stil där innehåll och näringsvärde obligatoriskt deklareras.

Några exempel: Svenska Arla (?) marknadsför Lempi, islantilainen jogurtti, Valio Kahvikerma, svenska Felix(?) Ranskanperuna-majoneesi. Tre exempel på varor utan ett svenskt parallellnamn. Visserligen kan produkter som yoghurt, kaffegrädde och majonnäs lätt identifieras men det finns varor med namn som är betydligt svårare att lista sig till för en svenskspråkig kund.

Det är ingen nyhet att firmor struntar i det svenska kund-segmentet. Det som oroar mig är hur lätt det är att glömma vad vissa produkter heter på svenska. Jag märker att jag instinktivt använder det finska namnet på en del varor. Jag har helt enkelt blivit visuellt indoktrinerad av skyltningen i butiken och måste fundera en stund för att komma ihåg vad suurimot eller hilloke heter på svenska.

Visst, svensk varudeklaration finns åtminstone på allt ät- och drickbart. Jag sänder en tacksam tanke till hädangångna handels-och industriministern C.G. Aminoff som på 1970-talet säkrade tvåspråkigheten förordningsvägen.

Upplevelsen av namnförluster intensifieras vid besök i en stor järnvaruaffär. Här finns hundratals, kanske tusentals manicker vars finska namn du bör veta när du frågar efter dem. Det ironiska är att de svenska namnen troligen finns i kedjans databas eftersom man på starkt svenska orter nog hittar båda namnen.

Jag har ibland kontaktat Folktinget för att fästa uppmärksamhet vid näringslivets nonchalans i liknande frågor. Det leder till punktinsatser, men jag tror att det skulle vara effektivare att först utreda de stora kedjornas och de största producenternas namnskick och därefter närma sig dem med konkreta förslag till förbättringar. Sådana framstötar bör då göras på högsta nivå, inte enbart i samtal med PR-personer som gärna hänvisar utrymmesbrist på förpackningar…

Förfinskningen av miljön i huvudstadsregionen är ett faktum, utomhusreklamen är en annan bidragande faktor. Dagligvaruhandeln är nog känslig för kritisk publicitet och det finns goda exempel på hur några artiklar i Hufvudstadsbladet har lett till positiva förändringar. Helsingin Sanomat visar nästan varje vecka vad en tidning som vakthund kan åstadkomma i olika frågor.

Sedan finns det ju fackområden på vilka finlandssvenska experter mer eller mindre framgångsrikt kämpar för att hålla den svenska ordskatten levande. Nu gäller det att också bevara namnskicket i vår vardag.

Pär Stenbäck, minister