När man läser den senaste statistiken om finlandssvenskarna är det svårt att inte känna både oro och hopp på samma gång. Oro över att den svenskspråkiga befolkningen fortsätter minska och antalet svenskregistrerade är nu det lägsta som någonsin uppmätts, 285 000. Hopp ser jag i det att att så många människor fortfarande aktivt väljer svenskan för sina barn och för sin framtid.

På bara några år har världen förändrats dramatiskt. Pandemin förändrade våra liv och Rysslands anfallskrig mot Ukraina förändrade Europas säkerhet och satte också tydliga spår i Finlands befolkningsutveckling. Samtidigt har invandringen ökat kraftigt, och Finland är idag ett betydligt mer mångspråkigt samhälle än för bara tio år sedan. Det märks också i Svenskfinland.

Statistiken visar att den svenskspråkiga befolkningens andel av Finlands befolkning har minskat från 5,2 till 5,1 procent mellan 2019 och 2024. Det är siffror som väcker frågor om framtiden. Hur ser Svenskfinland ut om tjugo eller trettio år? Kommer våra skolor, vår service och våra lokalsamhällen att hålla ihop?

Men mitt i den här utvecklingen finns också något väldigt fint och viktigt. Majoriteten av tvåspråkiga familjer väljer fortfarande att registrera sina barn som svenskspråkiga. Många familjer väljer dessutom svenska skolor trots att barnen inte är svenskregistrerade. Det säger något om svenskans värde i Finland idag. För mig handlar det inte bara om språk. Det handlar om identitet, gemenskap och möjligheter.

Jag tror att många finlandssvenskar känner igen sig i den förändring som nu sker. Svenskfinland ser inte längre ut som det gjorde för några generationer sedan. Allt fler växer upp i tvåspråkiga hem, i flerspråkiga miljöer och med flera kulturella identiteter samtidigt. Och kanske är det just där framtiden finns, inte i en sluten språklig gemenskap, utan i ett öppet och levande Svenskfinland där människor vill vara med, oavsett bakgrund.

Det är också intressant att statistiken visar att svenskspråkiga i Finland generellt lever lite längre, skiljer sig mer sällan och har lägre arbetslöshet än genomsnittet. Bakom de siffrorna finns sannolikt något större: starka nätverk, tillit och en känsla av sammanhang. Sådant bygger inte samhällen över en natt. Det växer fram över generationer och måste också vårdas aktivt.

Därför tycker jag att debatten om svenskans framtid ofta blir för ensidig när den bara handlar om procentsatser och nedgångskurvor. Visst ska vi ta utvecklingen på allvar. Men vi får inte heller glömma att språk överlever därför att människor älskar, använder och väljer dem i vardagen. Och än så länge verkar många fortfarande välja svenskan.

Det ger mig ändå framtidstro. Inte därför att utvecklingen automatiskt skulle vara tryggad, utan därför att viljan att föra språket vidare fortfarande verkar vara stark. Det är kanske den viktigaste statistiken av alla.

Henrik Wickström
folktingsordförande