Utbildning på det egna modersmålet utgör en central del av de språkliga rättigheterna. Till skillnad från många andra offentliga tjänster är utbildningen närvarande i varje barns vardag och har en stor betydelse för framtida möjligheter och karriärvägar. Undervisningsspråket spelar en avgörande roll för identitetsskapandet och för att trygga svenska språkets ställning i samhället.

På kommunal nivå blir språkfrågan särskilt tydlig inom skolväsendet. Till skillnad från många andra offentliga tjänster har de kommunala skolorna förblivit enspråkiga. De 33 tvåspråkiga kommunerna i landet bör erbjuda grundläggande utbildning på båda språken. Samtidigt kan den praktiska organiseringen av utbildningsförvaltningen variera.

Under min praktikperiod på Folktinget har jag skrivit en rapport om hur de tvåspråkiga kommunerna organiserar sin utbildningsförvaltning. Enligt kommunallagen ska tvåspråkiga kommuner för undervisningsförvaltningen tillsätta ett organ för vardera språkgruppen, eller ett gemensamt organ med särskilda sektioner för språkgrupperna. Dessutom betonas det att ledamöterna i organen, vanligen kallade nämnder, eller sektionerna ska representera respektive språkgrupp. Detta lämnar en hel del tolkningsutrymme för kommunerna.

I rapporten gjorde jag en indelning av de tvåspråkiga kommunerna enligt deras förvaltningsmodeller, för att se hur vanliga olika lösningar är och om de verkar sammanhänga med olika strukturella faktorer. Samtidigt som det finns variation gällande förvaltningsledningarna i kommunerna har en majoritet stannat för en modell med en gemensam nämnd för båda språkgrupperna och sektioner för respektive språkgrupp. Några kommuner i Nyland och Österbotten har valt att ha skilda nämnder för den finska och svenska språkgruppen.

Jag gjorde sedan ett urval bland kommunerna med hänsyn till deras förvaltningslösningar. Till direktörerna med ansvar för svenska utbildningsärenden i dessa kommuner sände jag en enkät med frågor kring förvaltningsmodellen. De flesta respondenter uppgav att förvaltningsmodellen i deras kommun fungerade väl, men det fanns även fall där diskussioner om ett byte av modell hade förekommit. Majoriteten av respondenterna upplevde inte att det stora tolkningsutrymmet som lagstiftningen ger kommunerna när det kommer till att organisera förvaltningen skulle vara problematiskt, men det fanns också de respondenter som önskade tydligare ramar.

Vidare ställde jag frågor om bland annat vilka för- och nackdelar modellerna har samt hur samarbetet mellan språkgrupperna fungerar. Svaren tyder på att en skild nämnd för vardera språkgruppen kan göra det lättare att arrangera sådan utbildningsverksamhet som språkgrupperna vill ha. En gemensam nämnd med två språksektioner förefaller i sin tur ha fördelen att nämnden kan fokusera på ekonomifrågor medan sektionerna kan fokusera enbart på frågor rör den svenska utbildningens innehåll och utformning. Samarbetet mellan de finska och svenska organen beskrivs som välfungerande, och respondenterna var överens om att ett gott samarbete mellan språkgrupperna är viktigt för att verksamheten ska fungera väl.

Att göra utredningen har varit ett intressant uppdrag och jag är tacksam för hjälpen som mina kollegor vid Folktinget har gett mig, och för den värdefulla information som deltagarna i enkäten bidragit med.

Sofia Kroll
praktikant