Social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso
Bästa minister Juuso,
Svenska Finlands folkting tackar för möjligheten att träffa er och diskutera frågor om tillgången till svenskspråkig social- och hälsovård.
Folktinget är en lagstadgad intresseorganisation vars uppgift är att främja Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter (lag om Svenska Finlands folkting 1331/2003). Till Folktingets uppdrag hör bland annat att bevaka att myndigheter tillgodoser medborgarnas språkliga rättigheter. Folktinget blir ofta kontaktat av medborgare som upplever att deras språkliga rättigheter inte har tillgodosetts eller att myndigheternas språkliga service har varit bristfällig.
Tillgången till svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänster
I nuläget finns det stora utmaningar med tillgången till svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänster i Finland. Skillnaden är stor mellan de olika delarna av Svenskfinland. Bristerna i tillgången till svenskspråkiga vårdtjänster finns på både basnivå och på specialiserad nivå. Utredningar visar att bristerna är störst i områden där den svenskspråkiga befolkningens proportionella andel är liten, trots att antalet svenskspråkiga personer är stort. Ett exempel på detta är huvudstadsregionen. Utredningar visar också att servicen på basnivå fungerar bäst i kommuner där den svenskspråkiga befolkningens proportionella andel är större än 30 procent.
I utredningar framgår bland annat även att vårdpersonalens språkkunskaper ibland upplevs som så bristfälliga när service ges på svenska att det är svårt att förstå vad som menas. Detta kan därför utgöra en risk för att både kvaliteten på servicen och kund- och patientsäkerheten påverkas. Det framgår även att finskspråkiga som utgör den språkliga minoriteten i ett område överlag är nöjdare med den språkliga servicen för social- och hälsovårdstjänster än den svenskspråkiga minoriteten. (Utredningar är bl.a. justitieministeriets Språkbarometern 2020 samt Statsrådets principbeslut om nationalspråksstrategi 2021).
Folktinget blir ofta kontaktat av kunder och patienter som upplever att deras språkliga rättigheter inte har tillgodosetts vid de tvåspråkiga vårdanordnarna (tidigare de tvåspråkiga kommunerna, nu välfärdsområdena, samt Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen). Kontakterna avser såväl muntliga och skriftliga som digitala tjänster. Utöver den muntliga servicen kan det till exempel handla om att sjukvårdsanvisningar inte finns på svenska eller att serviceproducentens digitala system inte går att använda på svenska. Kontakter gällande brister i tillgången till svenskspråkiga tjänster för vård av psykisk ohälsa har varit särskilt framträdande, och att det framför allt under jourtid är mycket svårt inom huvudstadsregionen att få svenskspråkig service.
Många kontakter gäller även att det allt oftare erbjuds service vid en tvåspråkig myndighet med hjälp av tolkning eller översättningshjälp mellan finska och svenska. Tvåspråkiga vårdanordnare och serviceproducenter som tillhandahåller offentlig social- och hälsovård är dock skyldiga att tillhandahålla likvärdig service på både finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer. Det innebär att myndigheten själv ska använda det valda språket. Det är med andra ord ett lagstridigt förfarande att en tvåspråkig myndighet tillhandahåller vård för svenskspråkiga kunder och patienter med hjälp av tolkning. I praktiken får många kunder och patienter kämpa för att få service på svenska, trots att myndigheten enligt språklagen självmant ska se till att individens språkliga rättigheter förverkligas.
Bristerna i tillgången till svenskspråkig service inom social- och hälsovården påtalas även av Europarådet i deras granskningar av hur Finland uppfyller sina åtaganden i den europeiska stadgan för landsdels- och minoritetsspråk. Europarådets ministerkommitté har vid flera tillfällen gett rekommendationer att Finland skyndsamt bör vidta åtgärder för att säkra tillgången till social- och hälsovårdstjänster på svenska. För tillfället pågår Finlands sjätte periodiska rapportering till Europarådet, där Folktinget har hörts av Europarådets expertkommitté och framhållit bristerna.
Organisering, styrning och uppföljning av den svenskspråkiga social- och hälsovården
Tillgången till svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänster har länge varit en stor utmaning och Folktinget är oroligt för att situationen ska försämras ytterligare. Folktinget upplever att det finns en generell kunskapsbrist bland personalen och ledningen vid de tvåspråkiga vårdanordnarna gällande myndighetens språkliga skyldigheter och att språklagstiftningen förutsätter att man ska kunna sköta sina ärenden lika bra på svenska som på finska.
Eftersom den svenskspråkiga befolkningens andel är liten i de flesta av de tvåspråkiga välfärdsområdena, krävs särskilda åtgärder för att skapa förutsättningar för att tillhandahålla en likvärdig social- och hälsovård på finska och svenska. Detta förutsätter en systematisk planering av både förvaltningen och organisationen samt servicestrukturer som beaktar patientens språk och personalens språkkunskaper. Det innebär bland annat att aktivt arbeta med att säkerställa tillgången till svenskkunnig personal och att planera hur man på bästa sätt utnyttjar personalens språkkunskaper till exempel i schemaläggningen av arbetsturer. Det kan också innebära särskilda servicestigar för svenskspråkiga på orter där svenskspråkiga är i minoritet.
I nuläget kontaktas Folktinget ofta gällande beslut i välfärdsområdena som påverkar tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. Till exempel placeras planeringen av svenskspråkig verksamhet på en låg administrativ nivå i vårdorganisationens förvaltning utan tillräckliga personalresurser, så att det i praktiken blir mycket svårt att upprätthålla en tvåspråkig organisation. Det har även framkommit att verksamhet i större utsträckning centraliseras och att svenskspråkiga enheter därmed slås ihop med finskspråkiga, vilket i slutändan riskerar att ytterligare försvåra tillhandahållandet av svenskspråkiga tjänster.
Genom social- och hälsovårdsreformen inrättades flera nya lagstadgade verktyg som på olika sätt ska garantera tillgången till svenskspråkiga tjänster, bland andra inrättandet av nationalspråksnämnder och de tvåspråkiga välfärdsområdenas skyldighet att ingå ett samarbetsavtal. Inrättandet av nationalspråksnämnder ska kompensera för förlusten av den svenskspråkiga befolkningens demografiska vikt i de tvåspråkiga välfärdsområdena och därmed de minskade möjligheterna att påverka beslutsfattandet. Samarbetsavtalet ska i sin tur säkra tillgången till svenskspråkiga tjänster genom samarbete mellan områdena. Det har dock framkommit oroväckande uppgifter om att vissa nämnder inte har tillräckliga resurser för att kunna fullfölja alla sina lagstadgade uppgifter, samt att intresset är svagt för att ingå samarbetsavtal för alla de svenskspråkiga tjänster som i praktiken skulle behövas. Det är därför mycket viktigt att dessa följs upp och utvärderas.
Bristerna i tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården är ett strukturellt problem som förutsätter ett systematiskt arbete, inte bara hos serviceproducenter utan även hos styrande myndigheter. Folktinget vill framhålla att det bör inrättas strukturer inom social- och hälsovårdsministeriet som säkerställer att den svenskspråkiga social- och hälsovårdens utmaningar och behov beaktas i ministeriets verksamhet. Folktinget anser att det är problematiskt att det för tillfället inte finns en enhet eller tjänsteman inom ministeriet som har ett helhetsansvar för styrningen, planeringen och uppföljningen av den svenskspråkiga social- och hälsovården.
Folktinget föreslår att social- och hälsovårdsministeriet
- följer upp de tvåspråkiga välfärdsområdenas tillgodoseende av de språkliga rättigheterna med anledning av social- och hälsovårdsreformens stora strukturella förändringar. Ministeriet bör bland annat följa upp och säkerställa att samarbetsavtalen som ingås mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena verkligen tillgodoser de svenskspråkigas språkliga rättigheter inom social- och hälsovården. Med tanke på det sårbara yrkesfältet för svenskspråkig expertis inom området för krävande specialomsorgstjänster bör särskilt överföringen av Kårkulla samkommuns tjänster till välfärdsområdena följas upp,
- gör en utvärdering av nationalspråksnämndernas verksamhet och påverkansmöjligheter för att säkerställa att inrättandet av dem och deras verksamhet uppfyller sitt syfte,
- tillsätter en ansvarig enhet eller tjänsteman inom social- och hälsovårdsministeriet som har ett helhetsansvar för styrningen, planeringen och uppföljningen av den svenskspråkiga social- och hälsovården.
Helsingfors den 1 december 2023
Vänligen,
Svenska Finlands Folkting
Henrik Wickström
Folktingsordförande
Christina Gestrin
Folktingssekreterare
Christine Kotzev
Jurist