Vi firar Runebergsdagen idag, och dags att stämma in i lovsången till litteraturen i vårt land. Även till författaren Johan Ludvig som jag också har ett särskilt förhållande till. För länge sedan studerade jag ämnet svensk litteratur som  ämnet det då hette, på Helsingfors universitet, för  Runebergsexperten par excellence, professor Johan Wrede. Jag var ung, det var på åttiotalet, och redan på den tiden hostades damm bland studiekamraterna vid blott nämnandet av den store författaren.

Jag tillhör inte den generation som tvingades lära sig utantill Fänrik Ståls sägner i skolan … ”Min far han var en ung soldat …” vilket mina äldre vänner gärna huade kring, men inte såg jag för det något särskilt kontemporärt eller spännande eller radikalt med den store, hustruförtryckare var han ju också, vilket Åsa Stenvall skrev förtjänstfullt om i sin  bok ”Den frivilligt ödmjuka kvinnan” om Fredrika Runeberg, som ju också var författare.

Men döm då om min förvåning då jag mot slutet av mina studier skulle få konstatera att så mycket av det jag tänkt om nationalskaldens författarskap var dumheter och fördomar: ja, i själva verket skulle det faktiskt bli upptäckten av den briljanta, sinnliga, överraskande och ganska överlägsna – jag menar det – författaren Johan Ludvig Runeberg som skulle sätta färg på de sista åren av mina evighetsstudier på universitetet.

Vilket naturligtvis inte skedde av eget intiativ men på grund av det stimulerande tvång som studier ofta handlar om. Att måsta möta och gå i närkamp med inte bara det man vill möta, det man tycker om och tror sig intresserad av – men också det där andra,  det man aldrig i livet trodde skulle engagera en – vilket förstås också är en poäng för livet med, eftersom det ju är förutsättningen för all utveckling, inte bara i studier men ute i livet också.  Jag behövde alltså en sista fördjupad kurs och eftersom jag redan arbetade heltid vid sidan av studierna var kursen ”Runebergs ungdomsdiktning” den enda som stod till buds.

Men det blev ett äventyr som lever i mig än: under Johan Wredes engagerade ledning såg jag plötsligt skickligheten, bredden och exaktheten, den konkreta och sinnliga fest – full av humor också – i Runebergs samtidigt idetyngda tidiga dikt, framför allt i episka långdikter som till exempel ”Elgskyttarne” – som alltså som hörs handlar om – på homeriska versmått dessutom – ett jaktlag i en liten finsk by bortom ära och redbarhet.  Fast naturligtvis handlar det –  som all bra litteratur – inte om andra saker också, egentligen: till exempel livet och den sociala mattan i den avlägset belägna byn, ett sammanhang – nej, inte alls idealiskt eller jämlikt men ändå ett slags fungerande gemenskap där var och en har – på gott och ont – sin plats, blir sedd som det skulle heta på vår tids språk och i navet framför allt en allmänmänsklig konflikt mellan hemma och borta;  hemhörighet å ena sidan och längtan till det vilda och okända, friheten, å den andra. Det var det där senare skrev min seminarieuppsats om, ”Gäddan i katsan” eller mannens domesticering” hette den  – ja även om konflikten ju inte är könad egentligen så är det ju (kanske till och med fortfarande) att det är Mannen som är prototypen för ”människan” i litteraturen, medan kvinnor är kön, helt enkelt.

Men Runeberg i sin tid blir inte en sämre författare för det.

Det är det som bra författare gör: lär en att se – benar i både våra yttre – det som är samhällsliv, värld, politik – och inre – motsättningar. Genom att levandegöra i scen och berättelse frågor som  som är eviga. Och det är det som litteratur och läsning ger: en överlägsen kunskap (för den är inte ”bara” sånt man pluggar men alltid samtidigt prövad i den levda erfarenheten) om hur leva tillsammans, bygga samhälle och värld. Också genom att tvinga läsaren möta det okända, främmande –

I dagens genomkommersialiserade värld då trycket är att göra litteraturen till ännu en konsumtionsprodukt bland andra, lite underhållning vid sidan av det viktiga, riskerar vi – det syns också redan – tappa kontakten inte bara med vad riktig litteratur är (det är en mindre fråga, faktiskt) men vad den ger: förmåga att reflektera över de här frågorna, som ju också är det vi menar när vi talar om bildningsarv. 

För kultur och litteratur är också det: ett pågående samtal över tid, i tid, om att vara människa. 

Såsom Runeberg talar till mig – och oss – ännu idag.  Om vi bara läser honom.    

Glad Runeberg!

Monika Fagerholm, folktingsledamot och författare

Fotograf: Niklas Sandström