Folktinget har gett ett utlåtande till social- och hälsovårdsministeriet om utkastet till regeringens proposition om lag om klienters och patienters självbestämmanderätt samt förutsättningarna för användning av begränsande åtgärder inom social- och hälsovården.

Ärende:  Utlåtande om utkastet till regeringens proposition om lag om klienters och patienters självbestämmanderätt samt förutsättningarna för användning av begränsande åtgärder inom social- och hälsovården

Hänvisning: Social- och hälsovårdsministeriets svenskspråkiga diskussionsmöte,  5.11.2013

 

UTLÅTANDE

Svenska Finlands folkting är en lagstadgad intressebevakarorganisation för det svenska språket och den svenskspråkiga befolkningen i Finland.

Folktinget har, i samband med inbjudan till den svenskspråkiga diskussionen om klientens självbestämmanderätt, fått möjlighet att ge utlåtande om utkastet till regeringsproposition om klientens självbestämmanderätt inom social- och hälsovården. Folktinget fokuserar i sitt utlåtande på de aspekter av utkastet till proposition som berör de språkliga rättigheterna och den svenskspråkiga servicen.

Allmänt om språket i social- och hälsovården

En del av Folktingets kärnverksamhet är att bevaka de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården. Inom denna verksamhet får Folktinget fortgående kännedom om brister i den språkliga servicen. I dag har ansvariga myndigheter stora svårigheter att leva upp till språklagens och social- och hälsovårdslagstiftningens språkliga förpliktelser. Det här är något som påtalats också i Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen (2006, 2009 och 2013), och i internationella expertbedömningar såsom Europarådets expertkommittés rapport om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (2012).

Ofta är vårdenhetens ledning medveten om patientens eller klientens språkliga rättigheter, men trots det förekommer det brister i informationsgången till den personal som dagligen arbetar med klienterna eller patienterna. Det vore mycket viktigt att personalen inom hela vårdkedjan är medveten om klienternas och patienternas språkliga rättigheter. 

Av denna orsak förespråkar Folktinget att sådan lagstiftning som berör individens grundläggande rättigheter innehåller en tydlig hänvisning till tillämpliga bestämmelser ur språklagstiftningen.

Språkbestämmelse

Förslaget till regeringsproposition innehåller ingen bestämmelse om klientens och patientens språkliga rättigheter. Det har tidigare framgått att ministeriet inte ämnar föreslå en särskild språkparagraf, med hänvisning till de bestämmelser som redan finns i social- och hälsovårdslagstiftningen. Bestämmelser om patientens och klientens rätt att använda finska eller svenska i vårdsituationer finns i språklagen, hälso- och sjukvårdslagen, socialvårdslagen, äldrevårdslagen, lagen om patientens ställning och rättigheter och lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården.  

Folktinget konstaterar att en paragraf om de språkliga rättigheterna behövs även i lagen om självbestämmanderätt.

Fastän det är den tvåspråkiga kommunens eller samkommunens ansvar att säkerställa vård på båda nationalspråken i enlighet med språklagstiftningens bestämmelser, är det personalen inom vårdenheterna som i praktiken ska iaktta de språkliga skyldigheterna och ge vård på svenska och finska. För att språkbestämmelserna ska vara så tillgängliga för personalen som möjligt, är det viktigt att de finns nämnda inom den lag som konkret berör ramarna för personalens arbetsuppgifter.

Personalen måste göras medveten om skyldigheten att självmant ge vård och service på båda nationalspråken samt höra patienten eller klienten på hans eller hennes språk, finska eller svenska. Det är särskilt viktigt att också privata serviceproducenters personal är medveten om sina patienters eller klienters språkliga rättigheter. Den språkliga servicen får inte försämras på grund av att myndigheten köper tjänster av privata producenter och myndigheten ska därför försäkra sig om att service ges på båda nationalspråken i enlighet med språklagstiftningen.

Språkliga rättigheter vid begränsandet av en individs grundläggande rättigheter

Lagförslaget innehåller bestämmelser om när och hur en individs självbestämmanderätt får begränsas. I situationer när de grundläggande rättigheterna begränsas på en myndighets initiativ, är individens språkliga rättigheter starkare än vid andra kontakter med myndigheter.

Var och en har rätt att bli hörd på sitt eget språk och att använda sitt eget språk i ärenden som väcks av en myndighet och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet (10 § 2 mom. i språklagen). I regeringens proposition till språklag konstateras att dylika situationer är t.ex. då en person omhändertas eller tas in för vård och detta begränsar personens personliga frihet.

Den här bestämmelsen gäller också i enspråkiga kommuner, vilket är det som skiljer bestämmelsen från den övriga språklagstiftningen, vars huvudregel är att endast tvåspråkiga myndigheter har skyldighet att ge vård och service på både finska och svenska.

Eftersom lagen om självbestämmande föreslås innehålla åtgärder som vidtas på myndighetens initiativ och som kan anses direkt gälla klientens eller patientens grundläggande rättigheter, är bestämmelsen i 10 § 2 mom. i språklagen relevant när lagen om självbestämmande tillämpas. Enspråkiga myndigheter bör uppmärksammas på att de är skyldiga att tillämpa denna bestämmelse.

Folktingets förslag

Det är viktigt att tydliggöra en myndighets språkliga skyldigheter inom social- och hälsovården, och speciellt att uppmärksamma individens språkliga rättigheter i samband med att hans eller hennes grundläggande rättigheter begränsas på initiativ av en myndighet. Därför anser Folktinget att individens grundläggande språkliga rättigheter och myndighetens skyldigheter måste framgå ur lagen om självbestämmanderätt. 

Folktinget föreslår att följande bestämmelse fogas till 4 kap.:

Tvåspråkiga kommuner och samkommuner som omfattar tvåspråkiga eller både finsk- och svenskspråkiga kommuner ska säkerställa att åtgärder enligt denna lag vidtas på finska och svenska så att klienterna och patienterna skriftligen och muntligen får kommunicera på det språk de väljer.

I enspråkiga kommuner och samkommuner ska åtgärder enligt denna lag vidtas på kommunens eller samkommunens språk. När åtgärder som väcks av en myndighet och som direkt gäller klientens eller patientens grundläggande rättigheter har klienten och patienten rätt att bli hörd på sitt eget språk och rätt att använda sitt eget språk, oberoende av kommunens eller samkommunens språk.

I detaljmotiveringarna bör listas de åtgärder som väcks av en myndighet och som kan anses direkt gälla klientens eller patientens grundläggande rättigheter.

Privata aktörer och offentlig makt

På social- och hälsovårdsministeriets hörande framkom att privata aktörer föreslås få befogenhet att fatta förvaltningsbeslut gällande förhindrande av att klienter och patienter avlägsnar sig från platsen samt vid beslagtagande av egendom. Privata aktörer ges även rätten att vidta andra begränsande åtgärder. Att fatta ett förvaltningsbeslut medför utövande av offentlig makt. Även utförandet av begränsande åtgärder utgör utövande av offentlig makt.

När en privat aktör ges laglig rätt att utöva offentlig makt, får inte de grundläggande rättigheterna, rättsskyddet eller kraven på god förvaltning försvagas. De språkliga rättigheterna är grundlagstryggade, de utgör en del av individens rättsskydd och de är del av god förvaltning. De språkliga rättigheterna får därmed inte försvagas när privata aktörer ges rätt att utöva offentlig makt.

Folktinget anser därför att de privata aktörernas språkliga skyldigheter bör utredas både när den privata aktören säljer sina tjänster till en kommun och när den säljer tjänster till en privatperson. Den privata aktörens skyldigheter bör tydliggöras i samband med 4 kap. och den språkparagraf vi föreslår ovan.

Slutligen

Slutligen vill Folktinget ytterligare betona vikten av att klientens och patientens språkliga rättigheter framkommer ur lagtexten. Det är på basis av lagen som personalanvisningar, rekommendationer och utbildningsmaterial görs. Om lagtexten inte innehåller bestämmelser om språket är det osannolikt att personalen får tillräckligt med material om sina patienters och klinters språkliga rättigheter.

 

Vänligen,

Svenska Finlands folkting

Christina Gestrin  
Folktingsordförande  

Markus Österlund
Folktingssekreterare

Johanna Lindholm
Språkskyddssekreterare