Folktinget har gett ett utlåtande till Social- och hälsovårdsministeriet om slutrapporten av arbetsgruppen för revidering av handikapplagstiftningen.
Social- och hälsovårdsministeriet
Ärende: Svenska Finlands folktings utlåtande gällande slutrapporten av arbetsgruppen för revidering av handikapplagstiftningen
Hänvisning: Begäran om utlåtande 24.6.2015, STM009:00/2013
UTLÅTANDE
Svenska Finlands folkting tackar för möjligheten att ge ett utlåtande om slutrapporten för revidering av handikapplagstiftningen. I enlighet med sitt lagstadgade uppdrag tar Folktinget ställning endast till frågor som berör de språkliga rättigheterna.
Allmänt
De språkliga rättigheterna är viktiga inom social- och hälsovården, och speciellt inom service som riktar sig till personer med funktionsnedsättning, då dessa ofta är i en utsatt ställning.
I nuläget tillgodoses inte den enskildas grundlagstryggade rätt till handikappservice på svenska och finska enligt lika grunder i tillräcklig utsträckning. I likhet med annan social- och hälsovård råder det stora brister i många tvåspråkiga kommuners svenskspråkiga service till personer med funktionsnedsättning. Däremot har det inte förekommit problem med svenskspråkig service när det gäller personer som hör till det enspråkigt svenska specialomsorgsdistriktet och får service på basis av nuvarande specialomsorgslag.
När det handlar om tvåspråkiga serviceproducenter (främst kommuner och samkommuner), är ofta ledningen medveten om klientens språkliga rättigheter, men trots det förekommer det brister i informationsgången till den personal som dagligen arbetar med klienterna. Fastän det är den tvåspråkiga kommunens eller samkommunens ansvar att säkerställa vård på båda nationalspråken i enlighet med språklagstiftningens bestämmelser, är det personalen inom vårdenheterna som i praktiken ska iaktta de språkliga skyldigheterna och ge service på svenska och finska.
Personalen måste göras medveten om skyldigheten att självmant ge vård och service på båda nationalspråken samt höra klienten på dennas språk, finska eller svenska. För att språkbestämmelserna ska vara så tillgängliga för personalen som möjligt, är det viktigt att de finns nämnda inom den lag som konkret berör ramarna för personalens arbetsuppgifter.
Av denna orsak förespråkar Folktinget att sådan lagstiftning som berör samhällets service och tjänster till enskilda innehåller en informativ hänvisning till tillämpliga bestämmelser ur språklagstiftningen. Dessutom bör de språkliga rättigheterna och språkliga konsekvenserna, gällande nationalspråken, redogöras för i de allmänna motiveringarna.
Kommentarer till lagtexten
Arbetsgruppens lagförslag saknar hänvisning till de bestämmelser som reglerar den enskildas rätt till funktionshinderservice på eget språk, finska eller svenska.
Avsaknaden av språkbestämmelser i speciallagstiftning motiveras ofta med att gällande bestämmelser redan finns i tillämpliga allmänna lagar. Bestämmelser om klientens rätt att använda finska eller svenska inom funktionshinderservicen finns i språklagen, socialvårdslagen (719/1982), hälso- och sjukvårdslagen, lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården och lagen om patientens ställning och rättigheter.
Vi förstår därför att det inte finns en särskild språkbestämmelse i lagförslaget. Däremot är det problematiskt att det i lagförslaget inte finns en informativ hänvisning till ovan nämnda språkbestämmelser. En informativ hänvisning till allmän lag kan enligt Lainkirjoittajan opas (Justitieministeriets publikation 37/ 2013) vara nyttig om man inte skäligen kan anta att den som bestämmelserna riktar sig till känner till i ärendet tillämplig lagstiftning i sin helhet.
Med hänvisning till de språkliga brister som i nuläget råder inom stora delar av funktionshinderservicen, kan man konstatera att det antingen råder okunskap om språkbestämmelsernas tillämpning. Det finns därför skäl att i denna lag påminna myndigheterna om deras skyldigheter enligt språklagstiftningen.
Eftersom socialvårdslagstiftningen och social- och hälsovårdsstrukturerna håller på att reformeras, vilket påverkar lagstiftningens tydlighet, uppstår utmaningar i att hitta de relevanta språkbestämmelserna. Till exempel innehåller den nya socialvårdslagen (1301/2014) ingen språkbestämmelse. Istället är språkbestämmelsen (40 §) i den gamla socialvårdslagen (710/1982) fortfarande ikraft, trots att den gamla lagen till största del har upphävts. Det är inte skäligt att anta att personalen inom handikappservicen ska känna till eller ta reda på detta.
Tanken att språkliga rättigheter inom social- och hälsovården i framtiden ska regleras i den lag som behandlar ordnandet av social- och hälsovården, är heller inte relevant ännu i detta skede.
På basis av ovan nämnda orsaker förespråkar Folktinget att det till 3 § i lagförslaget tillfogas en informativ hänvisning till 40 § i socialvårdslagen (710/1982) och 6 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010).
Kommentarer till de allmänna motiveringarna
Gällande lagstiftning
De allmänna motiveringarna i slutrapporten innehåller ingen redogörelse för de bestämmelser som reglerar den enskildas rätt till social- och hälsovård på finska och svenska.
I 2.1 kap om grundläggande sociala rättigheter nämns de språkliga rättigheterna enligt grundlagen. Det är emellertid nödvändigt att även redogöra för annan, direkt tillämplig, lagstiftning.
Folktinget föreslår därför att det under samma kapitel, under rubrikerna socialvårdslagen och klientens och patientens ställning och rättigheter redogörs för de relevanta språkbestämmelserna. Dessa är 40 § i socialvårdslagen (710/1982), 4 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) och 3 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992). Dessutom bör 10 §, 18 § och 20 § i språklagen (423/2003) samt 6 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) redogöras för.
Alternativt kan språkbestämmelserna behandlas i 4.7 kap om språkliga konsekvenser.
Språkliga konsekvenser
I 4.7 kap i slutrapporten redogörs för språkliga konsekvenser. Arbetsgruppen har på ett förtjänstfullt sätt behandlat de språkliga rättigheterna och konsekvenserna för personer som till följd av sitt funktionshinder har en tal-, syn- eller hörselskada eller som använder teckenspråk. Däremot har inte arbetsgruppen behandlat de språkliga rättigheterna eller bedömt de språkliga konsekvenserna när det gäller var och ens rätt till service på finska och svenska.
Folktinget förutsätter därför att en bedömning av de språkliga konsekvenserna vad gäller nationalspråken görs under den fortsatta beredningen.
Kommentarer till den fortsatta beredningen
Förutom de föreslagna tilläggen, vill Folktinget uppmana social- och hälsovårdsministeriet att ta följande aspekter i beaktande under den fortsatta beredningen.
Den enskildas rätt till service på svenska påverkas av språkförhållandena hos ansvariga myndigheten. Tillgången till service på svenska är idag varierande, beroende på vilken hemkommunen är, eller huruvida personen hör till specialomsorgen. En person som får sin service från det enspråkigt svenska specialomsorgsdistriktet, eller från en kommun med svenskspråkig majoritet, har god tillgång till service på eget språk, medan personer som i huvudsak får sin service från en kommun med liten svenskspråkig befolkning inte får sin grundlagstryggade rätt till service på eget språk tillgodosedd.
Folktinget vill betona att den enskildas rätt till service på eget språk bäst tillgodoses när den ansvariga myndigheten är enspråkigt svensk eller tvåspråkig med svensk majoritet. Folktinget framför därför vikten av att bevara en svenskspråkig samkommun som omfattar alla tvåspråkiga kommuner, när beredningen går vidare och i samband med att social- och hälsovårdsstrukturerna reformeras.
Helsingfors, 19.8.2015
Svenska Finlands folkting
Thomas Blomqvist
Folktingsordförande
Markus Österlund
Folktingssekreterare
Johanna Lindholm
Sakkunnig i social- och hälsovårdsfrågor