Folktinget har gett ett utlåtande till social- och hälsovårdsministeriet om utkastet till regeringens proposition till riksdagen med förslag till klient- och patientlag och till vissa lagar som har samband med den.
Hänvisning: Begäran om utlåtande, dnr STM074:00/2018
UTLÅTANDE
Social- och hälsovårdsministeriet har bett om utlåtande om utkastet till klient- och patientlag och ändringar i barnskyddslagen. I enlighet med sitt lagstadgade uppdrag tar Svenska Finlands folkting (Folktinget) ställning endast till aspekter som gäller språkliga rättigheter för den svenskspråkiga befolkningen.
Allmänt
Frågor som gäller de grundläggande språkliga rättigheterna accentueras inom social- och hälsovården, där fungerande kommunikation är en förutsättning för korrekt vård och stöd, klientens och patientens säkerhet samt känsla av trygghet och gott bemötande. Avsikten med de bestämmelser om nationalspråkens ställning som ingår i grundlagen, språklagen och den övriga språklagstiftningen är, förutom en formell jämlikhet, även att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen i praktiken ska bemötas på lika grunder.
För att de språkliga rättigheterna ska kunna förverkligas i praktiken är det viktigt att först bedöma hurudana konsekvenser ett lagförslag har för den svenskspråkiga befolkningen. Folktinget hänvisar här till lagberedningens skyldighet att bedöma lagförslag i förhållande till grundlagen. Om lagförslaget har betydelse för språkliga rättigheter och skyldigheter ska förslagets grundlagsenlighet bedömas också till denna del. Lagberedningen ska dessutom bedöma de språkliga konsekvenserna av lagförslag i enlighet med justitieministeriets anvisningar om bedömning av språkliga konsekvenser (46/2016).
Syftet med den föreslagna klient- och patientlagen är att stärka självbestämmanderätten för klienter och patienter inom social- och hälsovården samt att förbättra rättsskyddet för dessa personer liksom för personalen inom social- och hälsovården. För att klienten och patienten ska kunna utöva sin självbestämmanderätt och för att rättsskyddet ska förverkligas måste också de språkliga rättigheterna iakttas.
I 7 § i utkastet till klient- och patientlag hänvisas till vissa bestämmelser i språklagen och till språkbestämmelser i socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen. Utkastet innehåller emellertid ingen närmare redogörelse för de språkliga bestämmelser som ska tillämpas i samband med de åtgärder som lagförslaget reglerar. Utkastet innehåller heller ingen bedömning av de språkliga rättigheterna som en del av klientens grundläggande fri- och rättigheter. Inte heller har en bedömning av förslagets språkliga konsekvenser gjorts.
Med tanke på att lagförslaget innehåller bestämmelser om åtgärder som inkräktar på individens grundläggande rättigheter, anser Folktinget att det är viktigt att redogöra för de grundläggande språkliga rättigheterna samt tydliggöra de konsekvenser lagförslaget har när det gäller tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna.
Relevant språklagstiftning
I förslaget till 7 § i klient- och patientlagen hänvisas till 10 §, 18 § och 20 § i språklagen. Även om dessa tre bestämmelser reglerar klientens kommunikation med myndigheten, innehåller språklagen ytterligare bestämmelser som är relevanta när det gäller myndighetens skyldigheter och som har stor betydelse i praktiken när det gäller klientens och patientens rättigheter (se nedan). Folktinget anser därför att det vore bättre att hänvisa till språklagen i sin helhet, än att endast hänvisa till de tre nämnda paragraferna. Dessutom anser Folktinget att följande bestämmelser och situationer bör redogöras för i de instruktioner som bereds på basis av den nya lagen.
Eftersom klient- och patientlagen och ändringarna i barnskyddslagen föreslås innehålla åtgärder som vidtas på myndighetens initiativ och som kan anses direkt gälla klientens eller patientens grundläggande rättigheter, är bestämmelsen i 10 § 2 mom. i språklagen relevant i alla kommuner. Enligt den har var och en rätt att bli hörd på sitt eget språk och att använda sitt eget språk i ärenden som väcks av en myndighet och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet. I regeringens proposition till språklag konstateras att dylika situationer är t.ex. då en person omhändertas eller tas in för vård och detta begränsar personens personliga frihet. Den här bestämmelsen gäller också i enspråkiga kommuner, vilket är det som skiljer bestämmelsen från den övriga språklagstiftningen, vars huvudregel är att endast tvåspråkiga myndigheter har skyldighet att ge vård och service på både finska och svenska. Både enspråkiga och tvåspråkiga myndigheter bör därför uttryckligen uppmärksammas på att de är skyldiga att tillämpa denna bestämmelse.
När det gäller klienternas och patienternas rättsskydd och rätt att söka ändring i beslut gällande vissa åtgärder som regleras i lagförslaget, är det viktigt att poängtera klientens eller patientens rätt att söka ändring på eget språk i enlighet med 13 § i språklagen.
Enligt 25 § i språklagen gäller språklagens bestämmelser om myndigheter även för privata aktörer som genom lag eller med stöd av lag utför en offentlig förvaltningsuppgift. När en tvåspråkig myndighet ger en offentlig förvaltningsuppgift i uppdrag till en privat aktör, är myndigheten skyldig att försäkra sig om att den privata aktören ger sådan språklig service som förutsätts i språklagens bestämmelser om myndigheter. Detta medför att privata aktörer som säljer tvåspråkiga vårdtjänster till en tvåspråkig kommun eller samkommun samt privata aktörer som på basis av lag vidtar åtgärder som begränsar klientens eller patientens självbestämmanderätt är bundna av språklagens bestämmelser.
Enligt 23 § i språklagen ska myndigheterna (inklusive offentliga producenter, producenter vars tjänster den tvåspråkiga kommunen eller samkommunen köper samt privata producenter som utövar offentlig makt) självmant se till att klientens och patientens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. En enskild person ska inte behöva kräva att hans eller hennes språkliga rättigheter tillgodoses. Inom social- och hälsovården är det särskilt viktigt, eftersom klienten eller patienten ofta är i en sårbar situation och inte klarar av eller orkar be om att få kommunicera på sitt eget språk.
När det gäller bedömningar och utredningar av klientens eller patientens hälsa, servicebehov och förmåga till självbestämmande samt motsvarande bedömningar och utredningar, är det av yttersta vikt att dessa görs på det språk, finska eller svenska, som klienten eller patienten själv väljer i enlighet med språkbestämmelserna i socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen. Detsamma gäller när planer görs upp och beslut fattas om begränsande åtgärder.
Personalens språkkunskaper
För att verksamhetsenheterna ska ha beredskap att i praktiken tillgodose klientens och patientens rätt till bemötande på eget språk och för att förverkliga de skyldigheter myndigheten har på basis av språklagstiftningen, finns det även skäl att hänvisa till lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003).
Varje myndighet ska genom att ordna utbildning och genom andra personalpolitiska åtgärder se till att de anställda har tillräckliga språkkunskaper för att kunna sköta myndighetens uppgifter på det sätt som språklagstiftningen förutsätter (2 §). När en myndighet anställer tjänstemän eller annan personal ska den förvissa sig om att den som anställs har sådana språkkunskaper som arbetsuppgifterna kräver (3 §).
Dessa bestämmelser är särskilt viktiga när det gäller social- och hälsovård och speciellt när det gäller begränsande av klientens och patientens självbestämmanderätt, då en fungerande kommunikation är viktig med avseende på både hälsa och säkerhet.
Privata aktörer och offentlig makt
Enligt den föreslagna klient- och patientlagen får begränsningsåtgärder vidtas också i privata enheter, vilket innebär att privata aktörer utövar offentlig makt. När en privat aktör ges rätt att utöva offentlig makt, får inte de grundläggande rättigheterna, rättsskyddet eller kraven på god förvaltning försvagas. De språkliga rättigheterna är grundlagstryggade, de utgör en del av individens rättsskydd och de är del av god förvaltning. De språkliga rättigheterna får därmed inte försvagas när privata aktörer ges rätt att vidta nödvändiga begränsande åtgärder. När privata myndigheter utövar offentlig makt är de dessutom bundna av 25 § i språklagen att följa språklagens bestämmelser om myndigheter.
Folktinget anser därför att de privata aktörernas språkliga skyldigheter i samband med utövandet av offentlig makt bör tydliggöras i motiveringarna till lagförslaget. Det här gäller både sådana tjänster som den privata aktören säljer till en kommun eller samkommun och sådana tjänster som den säljer till en privatperson.
Sammanfattningsvis
Sammanfattningsvis anser Folktinget att 7 § bör kompletteras med en hänvisning till språklagen i sin helhet. Dessutom bör de allmänna motiveringarna kompletteras med en redogörelse för de grundläggande språkliga rättigheterna. I de allmänna motiveringarna bör social- och hälsovårdsministeriet också tydliggöra de konsekvenser lagförslaget har på klientens och patientens språkliga rättigheter samt på privata aktörers språkliga skyldigheter. Vidare bör relevanta språkliga rättigheter och skyldigheter redogöras för i de instruktioner som görs på basis av den nya klient- och patientlagen och ändringarna i barnskyddslagen.
Helsingfors den 16 september 2018
SVENSKA FINLANDS FOLKTING
Thomas Blomqvist
folktingsordförande
Markus Österlund
folktingssekreterare
Johanna Lindholm
sakkunnig i social- och hälsovårdsfrågor