Alma Pöysti mottog Folktingets förtjänstmedalj på svenska dagen och då höll hon ett tal som nu publiceras. Folktinget kommer att publicera hälsningar på sin webbsida under år 2021.
När ett barn föds börjar det låta… Ljuden är universella, bebisar över hela världen låter i början ungefär likadant, det är vetenskapligt bevisat. Efter ungefär ett år kan man börja höra skillnader.. Kinesiska, franska, finlandssvenska barn börjar så småningom låta olika beroende på ljuden och språken de härmar.
Varifrån kommer mitt språk, hur har det formats, förändrats. Lever det fortfarande?
Jag undrar hur Edith Södergran lät som barn någon gång på 1890-talet. Senare skrev hon så här:
Min barndoms träd
Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss!
Du är barn och bör kunna allt,
varför är du fjättrad i sjukdomens band?
Du är bliven människa, främmande förhatlig.
Då du var barn förde du långa samtal med oss,
din blick var vis.
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet;
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.
Vissa ord ärver man andra väljer man… Språket präglas och matas av dem man möter. Både slumpmässigt och medvetet.
I min barndom lästes och sjöngs det mycket och högt. Ett ordförråd uppstod så småningom, i det ingick sånt som mamma, pappa, hund, skurk, lampa, mymla, smultron, mårra, rumpnisse- orden var självklara och likvärdiga.
Min bror och jag hittade på ett hemligt språk som ingen annan förstod, knappt ens vi själva-men vi hade mycket roligt och kunde hålla på i timmar med att hitta på nya ord som lät roliga eller förfärliga!
I min familj har vi ord och uttryck som bara vi förstår och som går bakåt i släktleden. Min salig morfar Thorvald, hemma från Valkom i Lovisa, hade härliga uttryck: Som “vad är nu det där för ett “hipagrin”, eller “Hon har karaktär som ett slask-ämbar”.
Min farmor Birgitta älskade passionerat att prata och formulera sig! Hon var slagfärdig. Språk gjorde henne lycklig – hon sade sig vara en litteraturmissbrukare. Hon brukade säga att hon duschade i Strindbergs språk, men hon frotterade sig nog också med modernisterna… Hennes lustfyllda och kreativa förhållande till “ordet” smittade nog av sig!
När jag väl lärde mig läsa blev jag en bokslukare som kunde läsa flera böcker per dag. Lyckan var stor när jag fick ett eget bibbakort- glädjen i att välja och upptäcka böcker helt själv! Jag blev som besatt- känslan av Frihet och Äventyr! Jag läste överallt, i bussar, i bilar, under täcket med ficklampa, jag lärde mig till och med att gå och läsa samtidigt. Mycket praktiskt! Tricket var att ha vägrenen under boken, så att ena foten gick på grus och den andra på asfalt, mittlinjen syntes under boken. På så sätt gick jag varken ut på vägen eller ner i diket.
Jag växte alltså upp i en svensktalande familj, även om släkten också hade djupa karelska och finsktalande rötter. Finskan blev ändå inte ett vardagsspråk för mig förrän långt senare. Jag hade som man säger lite “paineeta” och ett lågt finskt självförtroende…
Det där med finskan blev inte direkt lättare när vi i början på 90-talet flyttade till Ekenäs som var 80 % svenskspråkigt. I skolan skulle vi lära oss finska med hjälp av grammatik- en smärre katastrof för mig som inte var utrustad med ett sinne för det. Språket gömde sig bakom regler och undantag. De var som vaktposter man måste ta sig förbi för att komma åt det man egentligen skulle lära sig- finskan. Vaktposterna hade namn, de hette sånt som illativ, essiv, translativ…I ren desperation hittade mina vänner och jag på minnesregler och döpte dem till “Jag mår illativ, stressiv, trasslativ…” I hopp om att det hela skulle bli begripligare, kanske roligare… Det gick så där… Men vi kämpade på!
Enligt vad jag förstår finns det många barn som fortfarande idag kämpar med samma sak. På två språk.
Tvåspråkiga klarinettläger blev en av mina räddningar. Där uppstod en lite stapplande men naturlig kontakt med finskspråkiga jämnåriga. Och viljan och lusten att en dag våga prata utan att skämmas!
Ekenäs hade också en annan effekt, för att passa in i byskolan på Skåldö började jag prata dialekt efter tre veckor. Det gällde att passa in. Jag fick lära mig mycket nytt, som att pissmyra egentligen heter eetagadda. Och att “Jo- nej” fungerar i alla lägen.
Mitt språk är i ständig förändring- som präglas mycket av dem jag umgås med. Med gamla gymnasievänner från Helsingfors ligger ett visst botten kvar från hur vi lät i de sista tonåren kring millenieskiftet. Jag säger fortfarande huippu!
Genom att resa vidgas mitt språk. Jag skriver under tesen om att för varje språk du lär dig blir de andra lättare, också utan grammatikhjärna! Som tur finns det andra kanaler för inlärning. Språken i min skalle konkurrerar inte med varandra, de tycks bo på olika ställen i hjärnan och kan tas fram vid behov. Ibland är de lite rostiga, men än sen. Det fundamentala är att våga! Det hör till att “moka” innan man får till det. Och det är inte så farligt om det inte genast är perfekt. I värsta fall kan man ju skratta åt det
Det tvåspråkiga Finland har gett mig ett privilegium: med tiden har jag fått möjligheter och färdigheter att jobba på olika språk i varierande kulturella kontexter. Ju fler olika sammanhang jag möter desto mer lär jag mig om både likheter och skillnader i kulturer som åtminstone geografiskt ligger så nära varandra, dessutom berikas ordförrådet på oväntade sätt.
I Sverige har jag försökt hålla kvar min finlandssvenska melodi, även om jag där får ta till ett annat vokabulär. Jag försöker att inte anpassa mig för mycket, det är roligast om jag kan bidra genom att låta så här.
Det har visat sig vara välkommet, för i Sverige ser man överhuvudtaget väldigt brett på svenskan som norm, det får gärna låta olika och både dialekter, brytningar och accenter får höras, både på tv-nyheterna, i radion och på teaterscenerna. De uppskattar diversitet! Min finlandssvenska emottas med förtjusning: den upplevs som vacker, omgiven av ett lite nostalgiskt skimmer… Finlandssvenskan har kvar ord och talesätt som försvunnit i Sverige.
Ett annat privilegium jag har upptäckt är att finlandssvenskan är en härligt flexibel språklig utgångspunkt. Eftersom den ligger så nära danska och norska förstår jag det mesta av deras filmer och tv-serier- och jag slukar dem! Och tröskeln att prata blir mycket lägre…även om det jag säger kanske ibland låter helt knäppt.
Att vara en finlandssvensk skådepelare har inte heller begränsat mig eller mina kolleger geografiskt, vilket jag tidigare trodde det skulle göra. Ur den aspekten tänkte jag att det hade varit fint att vara dansare eller musiker som har ett universellt uttryck som alla kan förstå… Men jag lärde mig något igen- gränser är spöken, de finns bara i mitt huvud! Överraskande nog har jag kunnat spela i Ryssland, Polen, Sydafrika- på finlandssvenska! I och med Tove-filmen kommer nu människor i många länder att få höra hur vi låter. Det är så roligt! Jag glädjer mig också åt att myten om den “svårsålda finlandssvenska filmen” nu är ett minne blott.
Apropå att “förstå” kommer här tillslut ett litet sidospår: För att öva sig och jumppa eventuella språkliga hämningar rekommenderar jag varmt att se teaterföreställningar på språk man inte begriper. Det är fascinerande- hur mycket som kan väckas i en, hur roligt det blir när en gör helt egna tolkningar eftersom ordens innebörd förblir slutna. Det påminner mig lite om leken med det hemliga språket min bror och jag hittade på. Det går att njuta, roas och beröras av hur orden låter- när de blir mer som ljud eller musik. När man slutar försöka förstå allt med intellektet kan man överraskas genom andra sinnen…
Appropå det vill jag avlsuta med en dikt av Gunnar Björling, (ur Luft är och ljus)
Det ordlösa ord det skall tala
ur alla- de stilla gick hädan-
det talar ur glömska
det ekar under hus där ingen gravplats ligger
det skymtar i gatornas trängsel
det ekar i skogen, rasslar i stormens dån
det glider på havets spegel, det sjunger på himmelens stjärna
det ordlösa ord
det kysser din smärtas stund