Folktinget har gett ett utlåtande till Undervisnings- och kulturministeriet om timfördelningen.
Till Undervisnings- och kulturministeriet
Ärende: Utlåtande angående de förslag som arbetsgruppen för ”Den grundläggande utbildningens framtid – riksomfattande mål och timfördelning” presenterat (24.2.2012), diarienummer 63/040/2011
Svenska Finlands folkting (nedan Folktinget) önskar avge följande utlåtande i ovan nämnda ärende trots att Undervisnings- och kulturministeriet av någon anledning inte begärt Folktingets utlåtande.
ALLMÄNT
Grunden för den finländska kulturen och självkänslan står att finna i vårt lands historiska utveckling och existensen av de två nationalspråken. I samband med att Finland blev självständigt stadfästes att landet har två officiella nationalspråk, finska och svenska. Genom reformen av de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, som genomfördes år 1995, och den nya grundlagen som trädde i kraft den 1 mars 2000 stärktes principen om Finlands officiella tvåspråkighet och nationalspråkens jämställdhet samt de språkliga rättigheterna och det allmännas förpliktelser i språkfrågor.
Värdegrunden är klar. För att kunna upprätthålla denna och för att utveckla ett positivt språkklimat behövs kunskaper i nationalspråken samt dessutom i landets historia. Endast på så sätt kan man trygga Finlands framtid som ett land med två levande och fungerande nationalspråk. För att kunna upprätthålla ett fungerande jämlikt tvåspråkigt samhälle behövs det människor som kan tala varandras språk och förstår varandra utan svårigheter.
Beslut och utfästelser om nationalspråksundervisningen i statsrådet och riksdagen 2004-2012
Våren 2004 godkände statsrådet i samband med ändringen av gymnasielagens 18 § ett uttalande där statsrådet förband sig att i fortsättningen bl.a. främja utvecklingen av studierna i det andra inhemska språket, att ge en positiv bild av tvåspråkigheten i vårt land och betydelsen av att kunna de båda nationalspråken. Vidare förband sig statsrådet att i samband med nästa beslut om timfördelningen utreda möjligheterna att tidigarelägga studierna i B-språket i den grundläggande utbildningen.
I samband med riksdagsbehandlingen av ovan nämnda lag underströk grundlagsutskottet vikten av att regeringen följer med hur undervisningen och studierna i de nationella språken utvecklas i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende och i förekommande fall griper in för att tillgodose de grundlagsfästa språkliga rättigheterna. Även kulturutskottet konstaterade att utbildningssystemet har ett stort ansvar för tvåspråkigheten i vårt land och att det är viktigt att satsa på att förbättra studierna i det andra inhemska språket. Utskottet välkomnade regeringens förslag om att utreda möjligheterna att tidigarelägga B-språket.
I statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2006 konstateras att förverkligandet av språklagsstiftningen förutsätter att de språkliga rättigheterna beaktas inte bara i enskilda myndigheter och domstolars verksamhet utan också i samhälleligt beslutsfattande. Statsrådet föreslog därför att:
”omfattningen av undervisningen i nationalspråken bedöms utgående från målet att eleverna får undervisning i finska och svenska i sådan omfattning att deras språkfärdighet överensstämmer med förverkligandet av de språkliga rättigheterna enligt grundlagen. Utredningen skall göras innan nästa beslut om antalet veckotimmar för undervisningen i modersmålet och det andra inhemska fattas. Dessutom skall undervisningsmetoderna och inlärningsmiljön utvecklas genom större satsningar för och uppmuntran till muntliga språkkunskaper med syfte att nå faktisk två – eller flerspråkighet”
Undervisningsministeriet ålade med detta som utgångspunkt Utbildningsstyrelsen att genomföra en utredning av utbudet på undervisning i svenska i relation till språklagstiftningens målsättning. Utbildningsstyrelsen tillsatte i maj 2007 en referens- och styrgrupp för ”Nationalspråksutredningen”. Utredningen skulle vara klar innan nästa beslut om antalet veckotimmar för undervisning i modersmålet och i det andra inhemska språket fattas. Nationalspråksutredningen publicerades år 2011 och i utredningen konstateras att ” kunskaperna i nationalspråken, speciellt i svenska, under de senaste tio åren har blivit sämre på alla nivåer av utbildningssystemet med början i den grundläggande utbildningen. Högskolorna blir tvungna att lappa de bristfälliga språkkunskaperna med tilläggsinsatser för att högskolestuderande ska klara den språkexamen som krävs av tjänstemän.”
Nationalspråksutredningen för fram följande förslag till åtgärder för den grundläggande utbildningen:
– Undervisning i A1-språket tidigareläggs och påbörjas på andra klassen. Det andra inhemska språket bör alltid ingå i utbildningsanordnarens utbud av A1-språk. Utöver det andra inhemska språket kan utbildningsanordnaren erbjuda ett eller flera främmande språk. A1-språket studeras minst två årsveckotimmar från och med andra klassen.
– Undervisning i A2-språket. Det andra inhemska språket bör alltid ingå i utbildningsanordnarens utbud av A2-språk. Undervisning i A2-språket kan påbörjas på fjärde klassen.
– Undervisning i B1-språket. Om eleven inte valt det andra inhemska språket som A-språk, bör hon eller han studera det som B1-språk. Det föreslås att undervisningen i B1-språket tidigareläggs med ett år så att den börjar på sjätte klassen. Trots att förändringen är synnerligen liten, kan man bedöma att den kommer att ha en betydelse med tanke på elevernas attityder. De yngre eleverna förhåller sig i allmänhet positivare till att studera språk än de elever i de övre årskurserna som i de besvärligaste tonåren oftast också bytt skola. Timantalet i språket på den sjätte klassen är minst en årsveckotimme. Samtidigt föreslås att timantalet för B1-språket minskas med en årsveckotimme på årskurserna 7-9. Det sammanlagda antalet årsveckotimmar är därmed oförändrat, dvs. sex årsveckotimmar. Tidigareläggandet av undervisningen kunde på ett positivt sätt inverka på inlärningsresultaten i det svenska språket.
– Skyldigheten att påbörja språkundervisning. Det föreslås att en utbildningsanordnare ska vara skyldig att påbörja undervisning i ett språk, om minst 10 elever hos samma utbildningsanordnare har valt språket i fråga. Förslaget förutsätter att lagen om grundläggande utbildning ändras.
– Skolgångsstrategi för tvåspråkiga barn. Rekommenderas att de som ordnar grundläggande utbildning utarbetar strategier för hur s.k. tvåspråkiga elever kan erbjudas möjlighet att söka sig till en skola också över språkgränsen.
I statsrådets berättelse om tillämpning av språklagstiftningen 2009 konstateras ”att språkinlärningen har minskat i skolorna. Av nationalspråken gäller detta framförallt svenskan. Svenskspråkiga elever inleder sina språkstudier i finska mycket tidigare än de finskspråkiga i svenska. Finskspråkiga elever inleder i allmänhet sina studier i svenska först när dessa blir obligatoriska i sjunde klass. Kommunernas språkprogram bidrar till detta eftersom allt färre kommuner erbjuder möjlighet att inleda studier i svenska tidigare. Då det erbjuds väljer dock allt färre finskspråkiga elever att inleda tidigare studier i svenska, som frivilligt språk. Finskspråkiga elever skriver dessutom allt mera sällan svenska i studentexamen. Motivationen att lära sig svenska verkar som helhet ha minskat. Otillräckliga språkstudier i svenska inom både den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen påverkar också språkprogrammen i högskolorna, där man i stället för att utveckla yrkesvokabulären är tvungen att reparera bristerna från den grundläggande utbildningen. Otillräckliga språkstudier i svenska på alla inlärningsnivåer håller på att leda till att förutsättningarna att genomföra språklagstiftningen vilar på allt färre språkkunnigas axlar.”
I regeringsprogrammet för statsminister Jyrki Katainens regering står skrivet: ”Tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna utvecklas genom att man kommer att ta i bruk de förslag som lagts fram av Ahtisaaris arbetsgrupp. Under statsministerns ledning utarbetas det en långsiktig språkstrategi för att utveckla de två livskraftiga nationalspråken och utifrån detta konkretiseras åtgärder för regeringsperioden”.
I handlingsprogrammet från Ahtisaaris arbetsgrupp konstateras bl.a. följande:
– Studierna i svenska bör inledas senast i årskurs sex
– Att kommunen ska vara skyldig att erbjuda minst tre A1-språk varav det andra inhemska språket är ett
– Att kommunen ska vara skyldig att starta undervisning i varje A1-språk om minst tio elever är anmälda
– Att betoningen i undervisningsmetoderna i nationalspråken i framtiden bör ligga på kommunikativa färdigheter och att delar av undervisningen med fördel kan integreras med andra ämnen
– Att språkbad och språkduschar är ypperliga sätt att lära sig nya språk. De statliga projektstöden för språkbad på såväl finska som svenska bör höjas.
– Att regeringen bör göra upp ett nationellt språkmål som definierar vilka andra språkkunskaper vi behöver.
Elevernas språkval
Av grundskoleeleverna inleder 14 procent språkstudierna i första eller andra årskursen och praktiskt taget alla elever läser ett språk i årskurs 3. Majoriteten av eleverna, 91 procent, läser engelska som A1-språk. Drygt fem procent läser finska och en procent läser svenska som A 1-språk. Andelen elever som läser tyska eller franska av det sammanlagda antalet elever har under de senaste åren utgjort något över eller under en procent. Språkstudierna har på det hela taget minskat i grundskolan under de senaste åren. Både andelen elever som väljer ett A 2-språk och andelen elever som väljer ett B-språk har minskat tydligt sedan början av årtusendet.
Om man jämför de svensk- och finskspråkiga elevernas språkval i grundskolan visar det sig att eleverna i den svenska skolan studerar flere språk än eleverna i den finskspråkiga skolan. I dagens läge läser alla elever, både svensk- och finskspråkiga, ett A1-språk som påbörjas senast i klass 3.
De svenska eleverna läser i allmänhet som långa språk både finska (A 1) och engelska (A2) samt därtill läser en tredjedel av de svenska eleverna ett så kallat B 2-språk. Antalet elever i den svenska skolan som väljer ett A 2-språk ökar och uppgår i dag till nästan 95 % medan valet av det frivilliga A 2-språket i den finska skolan har minskat och endast en fjärdedel av eleverna väljer detta. Samma trend gäller för valet av frivilligt B 2-språk i den finska skolan där endast ca 14 % av eleverna läser detta. I den svenska skolan läser över en fjärdedel av eleverna ett B 2-språk
Svensk- och finskspråkiga elevers val av A 2-, B1- och B2-språk
Elevens skolspråk 1996 2004 2008
A 2-språk svenska 90,6 % 89,9 % 94,7 %
(senast i åk 5) finska 36,9 % 29,8 % 25 %
B 1-språk svenska **) **)
(senast i åk 7) finska 84 % 83 %
B 2-språk svenska 39 % *) 30 % 27 %
(senast åk 8) finska 42,7 % 16,7 % 14,2 %
*) = år 1997
**)= Finska som B 1-språk i den svenskspråkiga grundskolan existerar inte, ca 90 % av eleverna börjar läsa finska som A 1-språk från åk 3, de övriga läser engelska
Ur tabellen framgår klart och tydligt att de svenskspråkiga grundskoleeleverna läser förutom sitt modersmål två långa A-språk (finska och engelska) och en tredjedel av eleverna läser dessutom ett B-språk (oftast tyska eller franska). De finskspråkiga grundskoleelevernas språkval avviker från de svenska elevernas markant. De finskspråkiga eleverna läser i allmänhet endast ett A-språk (engelska) och ett B 1-språk (svenska). Bara en fjärdedel av de finska eleverna läser ett frivilligt A 2-språk och endast 14,2 % läser ett B 2-språk (oftast tyska eller franska).
De svenska elevernas språkval indikerar klart att det är fullt möjligt för grundskolans elever att studera minst två långa A-språk och därtill B-språk.
STÄLLNINGSTAGANDEN
Arbetsgruppen föreslår att språkprogrammen görs mångsidigare genom att styra riktat statsunderstöd för ordnande av undervisning i A2-språket och B2-språket i andra språk än finska, svenska och engelska. Arbetsgruppen konstaterar att förslaget ökar utbildningsanordnarnas vilja att ordna undervisning i främmande språk och gör språkutbudet mångsidigare. Arbetsgruppen föreslår inga ändringar i undervisningen i de för alla gemensamma A1- och B1-språken, då nuvarande bestämmelser möjliggör undervisning i tidigare stadium.
Hänvisande till det ovan framförda önskar Folktinget som sitt utlåtande framhålla följande:
Folktinget kan inte godkänna att nationalspråken finskan och svenskan som A2-språk ställs i en ekonomiskt sett ofördelaktigare situation än andra språk. Målet bör vara att uppmuntra kommunerna att ordna undervisning i det andra inhemska språket.
Folktinget anser att det riktade statsunderstödet till undervisningen i A2-språket också bör gälla finskan och svenskan.
Folktinget anser att det riktade statsunderstödet till undervisningen i A2-språket också bör gälla engelskan då eleven har valt finskan eller svenskan som A1-språk.
Folktinget motsätter sig förslaget att minska A2-språkets årsveckotimmar från 12 till 10 timmar.
Folktinget konstaterar att språkundervisningen i de svenskspråkiga skolorna kunde stå som modell även för de finskspråkiga skolorna.
Folktinget anser att alla elever, oberoende av språklig bakgrund och hemort, ska ha rätt att lära sig landets nationalspråk finska och svenska.
Folktinget utgår ifrån att Undervisnings- och kulturministeriet inväntar rapporten från ”Arbetsgruppen för utvecklandet av svenskundervisningen” (maj 2012) och att rapporterna samordnas innan beslut om timfördelningen fattas.
Svenska Finlands folkting
Helsingfors, 21.3.2012
Christina Gestrin
Ordförande
Anders Björklöf
Biträdande folktingssekreterare