Cookie-inställningar

Vi använder cookies för att ge dig en bättre användarupplevelse och personlig service. Genom att samtycka till användningen av cookies kan vi utveckla en ännu bättre tjänst och tillhandahålla innehåll som är intressant för dig. Du har kontroll över dina cookiepreferenser och kan ändra dem när som helst. Läs mer om våra cookies.

Skip to content

RP 31/2013 rd med förslag till lagar om ändring av kommunindelningslagen och ändring av språklagen

Publicerad den:

Folktinget har gett ett utlåtande angående regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring och temporär ändring av kommunindelningslagen, upphävande av vissa bestämmelser i kommunindelningslagen och ändring av språklagen (RP 31/2013 rd)

Riksdagens förvaltningsutskott   

Ärende.  Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring och temporär ändring av kommunindelningslagen, upphävande av vissa bestämmelser i kommunindelningslagen och ändring av språklagen (RP 31/2013 rd)

Hänv:  Riksdagens förvaltningsutskott, kallelse till hörande samt skriftligt utlåtande vid utskottets möte 24.5.2013 

Svenska Finlands folkting (nedan Folktinget) har tagit del av regeringens proposition och ger sitt ställningstagande i det följande.

1. Inledning

Folktinget hänvisar inledningsvis till att lagstiftningen ska utgöra en stabil grund för kommunernas verksamhet, så att de kan fullfölja sina språkliga skyldigheter enligt grundlagen också på lång sikt. De normer som reglerar språkliga rättigheter och skyldigheter ska trygga kommuninvånarnas likställda rätt till service och medinflytande på finska och svenska, oberoende av om invånarna hör till den språkliga minoriteten eller majoriteten i kommunen.

Statsrådet har antagit ett principbeslut om nationalspråksstrategin (4/2012), där den juridiska grunden utgörs av grundlagen och språklagstiftningen. Folktinget understryker det viktiga i att landets riksdag ställer sig bakom sådana lagstiftningsåtgärder i den aktuella strukturreformen, som till alla delar säkerställer det finska och svenska språkets likställdhet. Folktinget hänvisar till att regeringens proposition emellertid innehåller förslag, som till vissa delar riskerar invånarnas språkliga likställdhet i de tvåspråkiga kommunerna.

De grundläggande språkliga rättigheterna har en särställning bland faktorer som påverkar ett beslut om en administrativ indelning. Synpunkter som baseras på administrativ ändamålsenlighet och ekonomiska argument kan däremot inte ges samma vikt vid bedömningen (OKV/1370/1/2009). Skyldigheten att trygga de grundläggande rättigheterna förutsätter att man väljer den områdesindelning som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna, om det finns alternativa områdesindelningar (GrUU 21/2009 rd).

Folktinget konstaterar att samarbete mellan kommuner kan vara nödvändigt, i synnerhet för att säkerställa språkliga rättigheter inom exempelvis social- och hälsovården och andra stadiets utbildning. Samarbete behövs också inom metropolområdet för att till exempel grupper med svenskspråkiga klienter inom social- och hälsovården ska få kvalitativ vård på sitt eget språk. Det är emellertid viktigt att kommunerna också i fortsättningen ordnar basservicen, så som dagvård, grundläggande utbildning och äldreomsorg på både finska och svenska. Folktinget framhåller också det viktiga i att de förvaltningslösningar som statsmakten bereder säkerställer språkgruppernas möjlighet att påverka och utforma servicen för respektive språkgrupp.

Folktinget bad grundlagsexperten, professor Kaarlo Tuori, om ett utlåtande gällande Finansministeriets utkast till strukturlag och ändringar i språklagen i början av året. Folktinget bifogar professor Tuoris utlåtande per 13.2.2013.

Folktinget tar i det följande ställning till vissa utgångspunkter för reformen och till lagförslag som ingår i propositionen.

2. Utgångspunkter för kommunstrukturreformen

I propositionen anges under rubriken 3.2 De viktigaste förslagen förutsättningar för en ändring i kommunindelningen. En förutsättning är följande:
Reformen ska inte leda till att språkligt enhetliga områden splittras eller till betydande ändringar i de språkliga rättigheterna. (på finska: Kuntajaon muutos ei siten voisi johtaa kielellisesti yhtenäisten alueiden pirstoutumiseen tai merkittäviin muutoksiin kielellisten oikeuksien toteutumisessa.) (Folktingets kursivering)

Folktinget kommenterar först den svenskspråkiga satsen, som sannolikt borde lyda enligt följande: ”…betydande förändringar i tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna”. Innehållet i denna formulering preciseras längre fram i propositionen (s. 63): man avser med detta vissa förändringar i kommunindelningen som påverkar en kommuns språkliga ställning.

Enligt Folktinget kan formuleringen emellertid tolkas så att statsmakten i själva verket kan godta förändringar (men inte betydande förändringar) i fråga om förverkligandet av de språkliga rättigheterna. Enligt propositionen kan både servicen och möjligheterna att uträtta ärenden på den språkliga minoritetens språk försämras om språkförhållandena i en kommun ändras markant till följd av en ny kommunindelning. På grund av detta måste målen och förutsättningarna för en ändring i kommunindelningen beakta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna.

Professor Kaarlo Tuori tar ställning till formuleringen ”betydande förändringar” och hänvisar till grundlagsutskottets tolkning i sitt utlåtande 13.2.2013. Enligt utskottet ska det beaktas i lagstiftningen att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk (GrUB 10/1998 rd). Utskottet begränsar därmed inte sitt ställningstagande till endast ”betydande förändringar”, utan utgår entydigt från att språkgruppernas faktiska möjligheter att klara sig på sitt eget språk inte får försämras. Professor Tuori fastslår att detta och utskottets ställningstagande i fråga om reformen av statens regionförvaltning (GrUU 21/2009 rd) visar att formuleringen inte är i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis.

Folktinget konstaterar vidare att förändringar av kommunernas språkliga status har en försvagande inverkan på hela Svenskfinland, sett från ett nationellt tvåspråkigt perspektiv. Direkta försämringar av den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att klara sig på sitt eget språk kan bli fallet både om en kommuns språk och majoritetsspråk ändras. På lokal nivå är stabila språkförhållanden en förutsättning för att svenska språkets ställning inte ska försvagas.

Utöver de förändringar av kommunens språkliga status som anges i propositionen lyfter Folktinget fram följande fall som är problematiska ur språklig synvinkel: en enspråkigt svensk kommun blir tvåspråkig med finsk majoritet eller en tvåspråkig kommun med svenska som majoritetsspråk får finsk majoritet. Denna fråga har stor aktualitet i Vasaregionen. Ett annat exempel gäller en stabil minoritetsandel, som får en mycket svagare position i en ny kommun. Detta gäller exempelvis Grankulla, Kyrkslätt och Sibbo, om de ingår i en ny kommun där den språkliga minoritetens andel är mindre. En eventuell samgång av kommuner i Helsingforsregionen leder därför också till en betydande förändring i språkförhållandena i berörda kommuner och inverkar menligt på invånarnas möjligheter att klara sig på sitt eget språk. Ifall Pyttis ingår i en ny kommun där övriga kommuner är finskspråkiga minskar den språkliga minoritetens andel av kommunens invånare markant, och den nya kommunen blir enspråkig enligt bestämmelserna i gällande språklag.

Folktinget hänvisar till att reformen också kan leda till att en finskspråkig kommun blir tvåspråkig till följd av ändringar i kommunindelningen. Detta leder i så fall till att de språkliga rättigheterna förbättras för de svenskspråkiga invånarna i den tidigare finskspråkiga kommunen. En förutsättning för detta är emellertid att den nya kommunen vidtar målmedvetna åtgärder för att säkerställa de språkliga rättigheterna inom kommunens hela område.

Folktinget ber förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att formuleringen ”betydande förändringar” inte är i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis. Utgångspunkten för kommunstrukturlagen måste vara att språkgruppernas faktiska möjligheter att klara sig på sitt eget språk inte får försämras.


3. Kommunstrukturlagen och språklagen

Folktinget tar i det följande ställning till vissa lagförslag i utkastet till kommunstrukturlag och till de ändringar som föreslås i språklagen.


3.1 Förslaget till kommunstrukturlag

2 § Målen för utvecklande av kommunindelningen (beredningens förslag är kursiverade):
När kommunindelningen utvecklas är målet en kommunstruktur som är livskraftig och regionalt enhetlig och har en fungerande samhällsstruktur, och som stärker förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyrelse. Målet är också att en kommun ska bestå av en pendlingsregion eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska förutsättningar och på personella resurser grundade förutsättningar att svara för ordnandet och finansieringen av servicen för kommuninvånarna och för en tillräcklig egen serviceproduktion.

Folktinget konstaterar att syftesparagrafens första sats innehåller en målsättning som baseras på grundlagen, dvs. att stärka förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyrelse.

Professor Tuori fastslår att de krav som grundlagen ställer måste beaktas när den kommunala indelningen utvecklas, oberoende av om dessa omnämns i en syftesparagraf i en lag som stiftas i vanlig lagstiftningsordning eller inte. Det är emellertid inkonsekvent att endast inkludera ett syfte som baseras på grundlagen i syftesparagrafen, dvs. förslaget om att stärka förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyrelse. Enligt Tuori är det därför motiverat att komplettera skrivningen om att stärka förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyrelse med ”och tryggandet av de grundläggande språkliga rättigheterna”.

Folktinget framhåller vidare att syftesparagrafens andra sats inte beaktar samarbete mellan kommunerna som en möjlighet att uppnå tillräckliga förutsättningar för serviceproduktionen. Folktinget konstaterar att samarbete mellan kommunerna kan utgöra en modell som erbjuder bättre lösningar för tryggandet av de språkliga rättigheterna än ändringar i kommunindelningen och förutsätter därför att detta utgör ett alternativ till områdesindelningar i lagen.

Professor Tuori understryker att samarbete mellan kommunerna kan vara nödvändigt, i synnerhet för att säkerställa service som tryggar den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter. Han konstaterar att samarbete mellan kommunerna ska beaktas i syftesparagrafen 2 §. Vidare hänvisar Tuori till att Finland har ratificerat Europeiska stadgan om lokal självstyrelse (FördrS 66/1991), enligt vilken det ska finnas förutsättningar för kommunernas rätt till samarbete inom lagens ramar (artikel 10, punkt 1).

Folktinget hänvisar till detta och föreslår att syftesparagrafen 2 § kompletteras med två skrivningar enligt följande (Folktingets förslag är understreckade):

När kommunindelningen utvecklas är målet en kommunstruktur som är livskraftig och regionalt enhetlig och har en fungerande samhällsstruktur, och som stärker förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyrelse och tillgodoseendet av de grundläggande språkliga rättigheterna. Målet är också att en kommun ska bestå av en pendlingsregion eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska förutsättningar och på personella resurser grundade förutsättningar att svara för ordnandet och finansieringen av servicen för kommuninvånarna och för en tillräcklig egen serviceproduktion. För att uppnå målet kan kommunerna vid behov bilda ett samarbetsområde.

Folktinget ber förvaltningsutskottet fästa avseende vid dessa ståndpunkter i sitt betänkande. Eftersom kapitel 11 Förvaltning och självstyrelse i grundlagen omfattar såväl självstyrelse för kommunens invånare som grundläggande språkliga rättigheter ber Folktinget förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att det jämsides med kommuninvånarnas självstyrelse införs en skrivning om tillgodoseendet av de grundläggande språkliga rättigheterna i 2 §.
– att kommunernas rättighet att vid behov bilda ett samarbetsområde införs i 2 §.


4 § Förutsättningar för en ändring i kommunindelningen

4 § 4 mom. innehåller enligt förslaget följande skrivning:
4 mom: När kommunindelningen ändras ska i språkligt hänseende förenliga områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens rätt att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.

Folktinget konstaterar att den första satsen i lagförslaget innehåller formuleringen ”i språkligt hänseende förenliga områden eftersträvas”, medan 122 § 1 mom. i grundlagen innehåller formuleringen ”en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas”.

Folktinget anser att lagförslagets förtydligande om en strävan efter i språkligt hänseende förenliga områden utgör en positiv markering, som visar att kommunernas språkförhållanden har betydelse. Professor Kaarlo Tuori konstaterar emellertid att satsen ”så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens rätt att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder” ska tolkas med utgångspunkt i 17 § 2 mom. i grundlagen, vilket gör att bestämmelsen till denna del är absolut juridiskt bindande. Den områdesindelning som bäst säkerställer de grundläggande språkliga rättigheter ska därför väljas, om det finns alternativa områdesindelningar (GrUU 21/2009 rd).

Folktinget ber förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att den områdesindelning som bäst säkerställer kommuninvånarnas språkliga rättigheter ska väljas, om det finns alternativa områdesindelningar.


4 a § Målet för kommunstrukturreformen

Folktinget anser att det är viktigt att också 4 a § om målet för kommunstrukturreformen kompletteras med förutsättningarna att säkerställa de grundläggande språkliga rättigheterna samt om möjligheter till samarbete mellan kommunerna. Folktinget föreslår därför ett tillägg i 4 a § 2 mom. samt ett nytt 3 mom. (Folktingets förslag är understreckade):
2 mom: Syftet med kommunstrukturreformen är att utveckla kommunstrukturen i enlighet med de mål som anges i 2 § och i synnerhet att stärka kommunernas förutsättningar att ordna service på lika villkor, att förenhetliga samhällsstrukturen och att stärka den kommunala självstyrelsen samt förutsättningarna att säkerställa de grundläggande språkliga rättigheterna. Syftet är dessutom att stärka kommunernas förmåga att i huvudsak själva svara för serviceproduktionen samt deras förmåga att utnyttja marknaden.

Folktinget föreslår vidare att 4 a § kompletteras med ett nytt 3 mom. om samarbete mellan kommunerna:
3 mom: För att uppnå målet kan kommunerna vid behov inrätta ett samarbetsområde. Kommunerna kan komma överens om att samarbetsområdets uppgifter i enlighet med 76 § 2 mom. i kommunallagen (365/1995) anförtros en kommun inom området att sköta, varvid det för skötseln av uppgifterna inrättas ett i 77 § i kommunallagen avsett gemensamt organ för kommunerna inom området, eller att samarbetsområdets uppgifter sköts av en samkommun.

Folktinget ber förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att 2 mom. kompletteras med en skrivning om förutsättningarna att säkerställa de grundläggande språkliga rättigheterna
– att bestämmelsen kompletteras med ett nytt 3 mom. om rätten till samarbete mellan kommunerna som ett tillvägagångssätt för att uppnå kommunstrukturreformens mål.


4 g § Avvikelse från utredningsområdet

Folktinget hänvisar till att den föreslagna kommunstrukturlagen enligt 4 g § 1 mom. kan medge avvikelse från det utredningsområde som följer av utredningskriterierna, om kommunen har tillräckliga förutsättningar att svara för ordnandet och produktionen av den lagstadgade servicen.

En grund för avvikelse som anges i lagförslaget är:
3) en avvikelse behövs för att trygga de språkliga rättigheterna för de finskspråkiga eller de svenskspråkiga invånarna.

Folktinget understryker att grundläggande språkliga rättigheter inte enbart ska utgöra en avvikelsegrund, utan att dessa har företräde framför övriga faktorer vid ändringar i den kommunala indelningen och därför ska beaktas även i samband med lagens mål och syften. En avvikelse för att trygga de språkliga rättigheterna förutsätter enligt förslaget inte en helhetsgranskning av området, utan i sådana fall bedömer man endast om kommunen har tillräckliga förutsättningar att svara för ordnandet av den lagstadgade servicen.

Folktinget konstaterar att denna fråga är av principiellt intresse, eftersom ett syfte med reformen är beakta ett områdes helhetsintresse. Detta syfte har emellertid inte formulerats utifrån ett sådant områdes möjligheter att tillgodose de språkliga rättigheterna. Eftersom kommunerna däremot utgör den grundenhet som såväl invånarnas självstyrelse som språkliga rättigheter baseras på ska områdesindelningen alltid granskas med utgångspunkt i kommuner eller samarbete mellan dessa. Betraktelsesätt som utgår från en funktionell region, samhällsstruktur eller en regions helhetsintresse kan inte utgöra motsvarande utgångspunkter eller tillmätas mera betydelse än grundläggande rättigheter.

Professor Tuori framhåller att 17 och 122 § i grundlagen ska tillämpas när utredningsområden bildas, eftersom avsikten är att dessa också kan utgöra grund för en ny kommunindelning. Den avvikelsegrund som gäller tryggandet av de språkliga rättigheterna för de finsk- eller svenskspråkiga invånarna ska vara ovillkorlig i det avseendet att den åsidosätter bildandet av funktionella helheter.

Folktinget ber förvaltningsutskottet i sitt betänkande fästa avseende vid:
– att den avvikelsegrund som gäller tryggandet av de språkliga rättigheterna för de finsk- eller svenskspråkiga invånarna ska vara ovillkorlig, så att denna avvikelsegrund åsidosätter övriga kriterier i kommunstrukturlagen.

3.2 Förslaget till ändringar i språklagen

5 § Språklig indelning
3 mom. Om en tvåspråkig kommun till följd av en ändring i kommunindelningen blir en del av en sådan ny kommun som enligt 2 mom. borde bestämmas vara enspråkig, ska den nya kommunen likväl vara tvåspråkig. Den språkliga statusen för en sådan kommun får inte ändras genom en statsrådsförordning som utfärdas med stöd av 1 mom.

Enligt propositionen utgör förslaget ett tillägg till språklagens 5 §, som inte ska anses vara ett förstahandsalternativ med avseende på förverkligandet av de språkliga rättigheterna. En sådan ny kommun vore enligt gällande språklag enspråkig, men den ska enligt förslaget ta sig an och upprätthålla omfattande språkliga skyldigheter i enlighet med grundlagen, språklagstiftningen och övrig lagstiftning.

Enligt förslaget ska de språkliga rättigheterna och den språkliga servicen inte få försämras om den språkliga minoriteten hade en lagstadgad ställning innan den kommunala indelningen ändrades, medan de språkliga rättigheterna för den språkliga minoriteten i de tidigare enspråkiga kommunerna avsevärt förbättras. I förslaget anges däremot inte att förslaget tryggar de språkiga rättigheterna enligt grundlagen inom alla delar av kommunens område.

Folktinget har i ett utlåtande till Justitieministeriet konstaterat att bestämmelser om språkliga rättigheter och skyldigheter har samma juridiska innebörd inom alla delar av kommunens område (16.11.2012). Enligt Folktingets mening kan förslaget emellertid tolkas så att kommunen inte behöver trygga invånarnas språkliga rättigheter enligt lika grunder, och att kommunens språkliga skyldigheter kan variera beroende på i vilken del av kommunen invånarna bor.

Folktinget ser det som uppenbart att en sådan ny kommun som avses i förslaget saknar förutsättningar att säkerställa kommuninvånarnas lagenliga rätt till service och möjligheter till medinflytande på finska och svenska enligt lika grunder. Det är därtill sannolikt att den språkliga beredskapen i en sådan kommun som avses försämras ytterligare på sikt, eftersom den språkliga minoriteten är mycket liten. Om det till följd av kommunfullmäktiges beslut likväl uppstår behov av att se över lagstiftningen längre fram, så måste kommunens språkliga skyldigheter ökas genom särskilda lagstiftningsåtgärder så att kommuninvånarnas språkliga likställdhet garanteras.

Professor Tuori konstaterar att förslaget är problematiskt med avseende på grundlagen, om en ändring i kommunindelningen leder till att den nya kommunen enligt gällande lag blir enspråkig. Tuori hänvisar till att en sådan förändring kan leda till den situation som avses i grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 21/2009 rd), dvs. att möjligheterna för dem som hör till en språklig minoritet att få tillgång till tjänster på sitt eget språk, liksom deras möjligheter till medinflytande i förvaltningen överlag, ställs på spel om den språkliga minoriteten utgör en mycket liten minoritet i periferin.

Folktinget ber förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att lagförslaget är problematiskt med avseende på grundlagen och därför inte bör föranleda lagstiftningsåtgärder.

27 § Skriftväxling mellan myndigheterna

2 mom. När en statlig myndighet skickar skrivelser till en enspråkig kommun ska den använda kommunens språk och när den skickar skrivelser till en tvåspråkig kommun båda språken, om inte något annat följer av 3 mom.

Folktinget konstaterar att en statlig myndighet har rätt att sända skrivelser på båda språken till en tvåspråkig kommun redan i nuläget, vilket anges i 27 § 2 mom. och i förarbetena till bestämmelsen (RP 92/2002 rd, s. 92).

Folktinget konstaterar att förslaget lyfter fram det viktiga i att en statlig myndighet kommunicerar på både finska och svenska med en tvåspråkig kommun. Av det aktuella förslaget framgår emellertid inte vilka typer av dokument som avses, hur omfattande denna korrespondens är och vilka konsekvenser förslaget får för myndigheternas översättningsverksamhet. Därtill saknas en skrivning om att en statlig myndighet ska sända skrivelserna samtidigt på finska och svenska, vilket enligt Folktingets mening är en förutsättning för att förslaget ska ha avsedd verkan. Folktinget anser att staten i annat fall kan garantera skriftväxlingen till tvåspråkiga kommuner på finska och svenska med en ensidig utfästelse.

Folktinget ber förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att en statlig myndighet med stöd av 27 § 2 mom. ska sända skrivelser samtidigt på finska och svenska till tvåspråkiga kommuner.

 


29 § Kommunala möteskallelser, protokoll och instruktioner
1 mom. I tvåspråkiga kommuner ska fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska. Beslut om språket i andra kommunala organs möteskallelser och protokoll fattas av kommunen med beaktande av att de förtroendevaldas möjlighet att fullgöra sina uppgifter ska tryggas och kommuninvånarnas behov av information tillgodoses.

Förslagets syfte är enligt motivtexten att en tvåspråkig kommuns skyldigheter ska utvidgas med avseende på de förtroendevaldas behov av möteshandlingar på sitt eget språk. Kommunens skyldighet att säkerställa invånarnas språkliga rättigheter bestäms däremot i första hand av 23, 32 och 35 § i språklagen samt av 50 § i kommunallagen, som baseras på principen om att finsk- och svenskspråkiga kommuninvånarna får service enligt lika grunder i kommunen.

I praktiken ingår beslut om protokoll och information i kommunernas förvaltningsstadgor. Betydelsen av den föreslagna kompletteringen av 29 § 1 mom. är emellertid oklar, om avsikten inte är att utvidga rättigheterna för de förtroendevalda när de fullgör sina uppgifter eller invånarnas behov av information. Till sitt substantiella innehåll riskerar den föreslagna bestämmelsen således tillföra föga mervärde. Eftersom lagstiftarens avsikt emellertid är att öka en tvåspråkig kommuns skyldigheter, så bör detta enligt Folktingets mening tydligt framgå av bestämmelsen.

Den föreslagna formuleringen kan däremot leda till en oklar rättstillämpning, eftersom de språkliga principer som gäller förvaltningsstadgor utgår från ett vidare begrepp. Professor Tuori hänvisar till 50 § 2 mom. i kommunallagen: ”I en tvåspråkig kommuns förvaltningsstadga skall ingå behövliga bestämmelser om hur invånare som hör till olika språkgrupper skall få service på enahanda grunder i kommunen.” Det aktuella lagförslaget innebär emellertid att de språkliga rättigheterna i så fall tryggas på en lägre ambitionsnivå än i gällande kommunallag, samtidigt som den nya bestämmelsen i språklagen ges företräde enligt lex posterior-regeln. Enligt Tuori bör den föreslagna bestämmelsen i 29 § ändras, så att den är lika förpliktigande som 50 § 2 mom. i kommunallagen.

Folktinget hänvisar till detta och föreslår att 29 § 1 mom. ändras enligt följande (Folktingets förslag är understreckat):
I tvåspråkiga kommuner ska fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska. Beslut om språket i andra kommunala organs möteskallelser och protokoll fattas av kommunen med beaktande av att de förtroendevaldas möjlighet att fullgöra sina uppgifter ska tryggas och (kommuninvånarnas behov av information tillgodoses). kommunen beslutar om behövliga bestämmelser om hur finsk- och svenskspråkiga invånare får service enligt lika grunder i kommunen.

Folktinget ber förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att den föreslagna formuleringen i 29 § 1 mom. ändras, så att den är lika förpliktigande som 50 § 2 mom. i kommunallagen i fråga om de finsk- och svenskspråkiga kommuninvånarnas lika rätt till service på sitt språk.


33 § Skyltar och ortnamn samt kollektivtrafik
1 mom. Texten på skyltar, trafikmärken och andra motsvarande anslag som riktar sig till allmänheten och som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner ska finnas på finska och svenska, om man inte enligt internationell praxis använder enbart ett utländskt språk eller om det inte är fråga om en enspråkig verksamhetsenhet. Om en ny kommun blir tvåspråkig till följd av en ändring i kommunindelningen, kan likväl enspråkiga skyltar med gatunamn och vägnamn fortfarande användas på det område i kommunen som tidigare var enspråkigt…

Enligt beredningen utgör förslaget en undantagsbestämmelse, som motiveras av bl.a. ekonomiska orsaker. Beslutsrätten om språkanvändningen på gatu- och vägnamnsskyltarna överförs med detta förslag från lagnivå till kommuninternt beslutsfattande.

Folktinget hänvisar till förarbetena till 33 § 1 mom. i gällande lag, som visar att språkanvändningen på skyltarna har betydelse för kommuninvånarnas identitet: ”Sättet att använda ortnamn i vägskyltningen är viktigt med tanke på den språkliga identiteten. Användningen av båda nationalspråken ger båda språkgrupperna en känsla av samhörighet och likvärdighet. Det är därför naturligt att man i tvåspråkiga kommuner, såsom redan i dag, använder både finska och svenska.” (RP 92/2002 rd, s. 58).

Om lagförslaget antas har språklagen inte längre samma juridiska innebörd inom alla delar av en tvåspråkig kommun. Folktinget hänvisar till att principen om språklig likställdhet gäller också denna bestämmelse, och områdesvisa undantag inom enskilda tvåspråkiga kommuner kan därför inte komma i fråga. Folktinget understryker vidare att en myndighet inte kan frånsäga sig skyldigheterna att säkerställa grundläggande rättigheter, såsom de språkliga rättigheterna, av ekonomiska eller andra skäl.

Inrikesministeriet betonar i sitt utlåtande om utkastet till kommunstrukturlag till Finansministeriet (5.3.2013) att det är ytterst viktigt att adressystemet är så entydigt som möjligt, så att texten på skyltar med gatunamn och vägnamn i tvåspråkiga kommuner alltid finns på båda språken. Ministeriet konstaterar att en oenhetlig språkanvändning på skyltarna kan förorsaka problem med tanke på nödcentralernas och utryckningsfordonens verksamhet. Ministeriet motsätter sig därmed förslaget om att språklagen ger kommunerna befogenhet att fatta beslut i denna fråga.

Professor Tuori fäster i sitt utlåtande uppmärksamhet vid flera aspekter i förslaget, som är problematiska med avseende på grundlagen. Säkerställandet av de grundläggande språkliga rättigheterna är enligt förslaget beroende av kommunala beslut. Detta kan leda till problem med avseende på jämlikheten: de språkliga rättigheterna kan komma att tillgodoses på olika sätt både inom en tvåspråkig kommun och mellan tvåspråkiga kommuner. Det här kan också leda till att personer som hör till den språkliga minoriteten avstår från sina rättigheter i kontakt med de kommunala myndigheterna, på grund av att adressen endast finns på den språkliga majoritetens språk. Tuori framhåller särskilt i sitt utlåtande att ekonomiska synpunkter inte kan användas som argument för att ge avkall på förpliktelser som avser trygga lagstadgade språkliga rättigheter.

Folktinget ber förvaltningsutskottet skriva in i sitt betänkande:
– att lagförslaget är problematiskt med avseende på grundlagen och därför inte bör föranleda lagstiftningsåtgärder.


4. Servicestrukturer inom social- och hälsovården

När det gäller servicestrukturreformen inom social- och hälsovården har regeringen i sin överenskommelse om statsfinanserna 21.3.2013 beslutat att social- och hälsovårdstjänsterna på den omfattande basnivån i huvudsak ska ordnas enligt principen om ansvarskommun. I Social- och hälsovårdsministeriets beredning av reformen har man även gett möjlighet till samarbete i form av samkommunmodellen.

Folktinget understöder kommunernas möjlighet att vid behov bilda social- och hälsovårdsområden, så att kommuninvånarnas rätt till kvalitativt högtstående social- och hälsovård på svenska tillgodoses i praktiken, men betonar vikten av att de grundläggande språkliga rättigheterna iakttas när social- och hälsovårdsområden bildas.

Professor Tuori konstaterar i sitt utlåtande att grundlagsutskottets utlåtandepraxis om grundläggande språkliga rättigheter gäller också när social- och hälsovårdsområden bildas. Servicestrukturreformen får således inte påverka kommunens språkliga ställning och inte heller leda till att språkgruppernas faktiska möjligheter att klara sig på eget språk försämras. Om ett social- och hälsovårdsområde ansvarar för primärvården och socialvården i stället för en kommun, är det nödvändigt att garantera att invånarnas reella möjlighet att få service på svenska och finska inte försvagas.  Om social- och hälsovårdsområdet organiseras i form av en samkommun ska de språkliga rättigheterna inom specialsjukvården garanteras, så att de är av samma eller bättre nivå än inom nuvarande samkommuner för sjukvårdsdistrikt. Om social- och hälsovårdsområdet organiseras med ansvarskommunmodellen krävs det särskild reglering på lagnivå för att tillgodose de språkliga rättigheterna i modellen.

Bestämmelser om grunderna för principen om ansvarskommun finns i dagsläget i kommunallagen. Inom beredningen av servicestrukturreformen kommer närmare bestämmelser för ansvarskommunmodellen att göras upp.  Folktinget understryker det viktiga i att ansvarskommunmodellens språkliga status bestäms på ett sätt som garanterar de grundläggande språkliga rättigheterna i enlighet med 17 § och 122 § i grundlagen.

Folktinget ber förvaltningsutskottet fästa uppmärksamhet vid dessa ståndpunkter i sitt betänkande.

5. Slutord

Folktinget lyfter slutligen fram följande synpunkter:

– De språkliga rättigheterna enligt grundlagen ska ges företräde framför övriga kriterier i den fortsatta beredningen och i beslutsfattandet.
– Kommunernas självbestämmanderätt måste respekteras till alla delar i den fortsatta berednings- och beslutsprocessen. Staten får inte fatta beslut om en kommunfusion, ifall detta påverkar en kommuns språkliga ställning och kommunen motsätter sig fusionen.
– En tvåspråkig kommun ska ordna likställd språklig service i hela kommunen, och de språkliga skyldigheterna kan därför inte överföras till underordnad förvaltning som t.ex. kommundelsförvaltning. I Strukturarbetsgruppens utredning om kommun- och servicestrukturen (8.2.2012) konstateras att den språkliga servicen för den svenskspråkiga befolkningen tryggas bäst i svenskspråkiga kommuner och i kommuner med svenska som majoritetsspråk.
– Kommunreformen bör underlätta möjligheterna att samordna service på svenska över kommungränserna. Detta har stor betydelse också inom metropolområdet beträffande mindre grupper inom socialvården för vilka ett tillräckligt stort befolkningsunderlag behövs. I anslutning till reformen av kommunallagen uppmanar Folktinget därför Finansministeriet och regeringen att agera för att stärka kommunernas skyldigheter, så att kommunerna inom sin interna förvaltning och i samarbetsförvaltningen genom särskilda arrangemang säkerställer likvärdiga språkliga rättigheter och ökar delaktigheten bland dem som använder servicen. Skyldigheten ska accentueras, då antingen den finsk- eller svenskspråkiga befolkningens andel är så låg att det finns risk för att förvaltningen inte kan trygga invånarnas lagstadgade språkliga rättigheter enligt lika villkor.
– Folktinget konstaterar att vissa förslag till ändringar i språklagen är problematiska med avseende på kommuninvånarnas språkliga likställdhet enligt grundlagen. Folktinget anser att behovet av lagändringar till denna del i stället borde beaktas i samband med beredningen av kommunallagen. I samband med beredningen av kommunallagen bör även ansvarskommunens språkliga skyldigheter regleras, så att de motsvarar bestämmelserna om en samkommuns språkliga skyldigheter.

Svenska Finlands folkting ber förvaltningutskottet beakta de ställningstaganden som ingår i detta utlåtande.

Helsingfors den 24 maj 2013
SVENSKA FINLANDS FOLKTING

Christina Gestrin  
folktingsordförande  

Markus Österlund
folktingssekreterare

Kristina Beijar
sakkunnig i förvaltningsärenden

Liknande