Här kommer två exempel på samtalssituationer:

Några finlandssvenskar sitter och samtalar på svenska. En finskspråkig person ansluter. Samtalet övergår genast till finska.

Ett arbetsmöte pågår. Majoriteten av deltagarna är finskspråkiga, men några deltagare känner sig bekvämare på svenska. De talar ändå finska – men inte riktigt lika ledigt, kreativt eller spontant som de skulle göra på sitt modersmål.

För många finlandssvenskar är det här välbekanta situationer.

Orsaken är enkel: vi tänker ofta att språkval är ett antingen-eller. Antingen talar alla svenska, eller så talar alla finska. Liknande situationer uppstår också med andra språk, inom det akademiska området och i näringslivet är ett av språken ofta engelska och andra språk får träda tillbaka.

Men måste det vara så?

I själva verket är det ofta onödigt att begränsa sig till ett språk i taget. I många situationer fungerar det utmärkt att använda flera språk parallellt. Det här kallas parallellspråkighet.

Parallellspråkighet innebär kort sagt att flera språk används sida vid sida i samma verksamhet. Det handlar inte om att ersätta ett språk med ett annat, utan om att låta dem samverka.

I det nordiska samarbetet är parallellspråkigheten vanligt förekommande, alltså när samarbetet bedrivs på svenska, danska och norska parallellt.

Hos oss på Institutet för de inhemska språken har vi en uttalad princip att eftersträva parallellspråkighet. Det innebär till exempel att vi svenskspråkiga på möten kan tala svenska även när de flesta andra talar finska – förutsatt att alla på mötet förstår svenska tillräckligt bra.

Effekten är påtaglig. När man får tala sitt modersmål blir man ofta just det man vill vara i ett samtal: kreativ, modig, kvick, nyanserad. Samtidigt blir svenskan synligare och mer närvarande i arbetsvardagen – inte som ett undantag, utan som en naturlig del av verksamheten. Och de finskspråkiga kollegorna får i sin tur värdefull träning i att förstå svenska.

Det finns naturligtvis situationer då det inte lönar sig att tala svenska på i övrigt finska möten, och det är när man misstänker att de andras förståelse inte är tillräcklig och ens eget budskap för viktigt för att riskera missförstånd. Men inte heller på sådana möten behöver man vara absolut konsekvent, man kan välja vilka delar av mötet man tar på vilket språk.

Det krävs också ett visst mått av mod. Att tala ett annat språk än majoriteten kan kännas ovant och lite obekvämt, kanske rentav oartigt. Själv brukar jag börja med att fråga – på finska – om det är okej att jag talar svenska, och samtidigt är det bra att uppmuntra de andra mötesdeltagarna att säga till om det är något de inte förstår. Den som leder ett möte kan underlätta mycket genom att från början slå fast att det är tillåtet att använda olika språk – och lika tillåtet att be om förtydliganden och fråga om något blir oklart.

Som talare av det mindre använda språket gäller det dessutom att vara lyhörd: förstår de andra vad jag säger? Ibland kan man se på den stela blicken att det kan vara läge att byta språk. Som minoritetsspråkstalare gäller det att vara alert.

Så varför ska vi göra oss besväret om vi har ett gemensamt språk i till exempel finska eller engelska?

Därför att det lönar sig.

När människor får använda sitt modersmål kan de uttrycka sig mer precist och nyanserat. Det här är bra för diskussionen och slutresultatet. De framstår också som mer autentiska och trovärdiga. Samtidigt tränas de passiva kunskaperna i det andra språket hos dem som lyssnar och med tiden kan också deras aktiva språkförmåga stärkas.

Parallellspråkighet bidrar dessutom till att normalisera användningen av det ”andra” språket, vilket kan skapa en mer inkluderande och tillgänglig språkmiljö där fler kan känna sig hemma.

En flerspråkig miljö tenderar också att vara mer kreativ och mångsidig, eftersom olika språk bär på olika sätt att tänka, uttrycka sig och lösa problem.

Slutligen tror jag att det är positivt för våra hjärnor att ha flera språk i vår omgivning, att vi som fungerar på flera språk i vardagen tränar upp både minne och problemlösningsförmåga. Läste jag inte någonstans att flerspråkighet rentav kan minska risken för demens?

För den som vill pröva parallellspråkighet på sin arbetsplats krävs ändå mer än god vilja. Det behövs medvetna val, stöd från ledningen och tydliga riktlinjer. Organisationer måste tänka igenom när och hur olika språk kan användas. Det här ser inte lika ut överallt, så därför behöver man testa, experimentera och lära sig vartefter. Parallellspråkighet uppstår inte av sig självt; den måste praktiseras. Och där behövs lite mod, åtminstone i början.

Charlotta af Hällström-Reijonen
Enhetschef vid Institutet för de inhemska språken