Riksdagens social- och hälsovårdsutskott

Ärende:           RP 171/2024 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 22 § i hälso- och sjukvårdslagen

Hänvisning:     Riksdagens social- och hälsovårdsutskotts begäran att lämna ett skriftligt sakkunnigyttrande till utskottets möte 26.11.2024

SAKKUNNIGYTTRANDE

Svenska Finlands folkting (Folktinget) är en lagstadgad organisation (lag om Svenska Finlands folkting 1331/2003) som bevakar och främjar Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter. I enlighet med sitt lagstadgade uppdrag tar Folktinget ställning endast till aspekter som berör den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter.

Problembeskrivning i förhållande till de språkliga rättigheterna

De tvåspråkiga välfärdsområdena, Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen har en skyldighet enligt 5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) att ordna social- och hälsovård på både finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer. De ska även tillämpa språklagen (423/2003) i sin verksamhet. Språklagstiftningen tillämpas i regel inte på privata serviceproducenter, utan endast i den utsträckning som de sköter en offentlig förvaltningsuppgift genom lag eller med stöd av lag.

Förslaget att välfärdsområdena i fortsättningen inte ska ha en lagstadgad skyldighet att utföra körkortskontroller, utan att de istället ska handhas av privata serviceproducenter, kommer att ha en negativ inverkan på den språkliga jämlikheten mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen eftersom språklagstiftningen inte tillämpas på privata serviceproducenter. Detta medför en inskränkning av de språkliga rättigheternas tillämpningsområde inom vården och innebär i praktiken att den svenskspråkiga befolkningen inte längre har en lagstadgad rätt att få vare sig körkortskontroller, -intyg eller -utlåtanden på sitt eget språk.  

Detta är problematiskt då det finns stora utmaningar med att garantera ens de lagstadgade offentliga social- och hälsovårdstjänsterna på svenska. Endast ca 5 % av befolkningen är svenskspråkig och finska är majoritetsspråk i alla välfärdsområden, dvs. även i de tvåspråkiga, utom i ett. Det finns i princip ingen heltäckande statistik över hur väl de tvåspråkiga välfärdsområdena klarar av att garantera svenskspråkig service, men på basen av de undersökningar som gjorts tillsammans med kundrespons tyder mycket på att bristerna är synnerligen stora. Att avlägsna uppgifter från den offentliga vårdens organiseringsskyldighet medför ännu större utmaningar, då det i så fall t.ex. inte skulle ställas några krav på att ha personal som kan ge service på svenska. Språklagens krav på tvåspråkiga myndigheter att tillhandahålla likvärdig service på finska och svenska utgör det grundläggande fundamentet för att även den språkliga minoriteten ska ha tillgång till tjänster på sitt eget språk.

Trots att privata serviceproducenter redan i dagsläget utför en stor del av körkortskontrollerna, är det viktigt att behålla den lagstadgade rätten att få servicen på svenska. Detta är särskilt viktigt inom områdena för de tvåspråkiga välfärdsområdena, var många svenskspråkiga är bosatta. Delar av den svenskspråkiga befolkningen har inte tillräckliga kunskaper i finska för att genomföra t.ex. ett vårdbesök. Trots att det finns privata serviceproducenter som tillhandahåller tjänster även på svenska är det långt ifrån en självklarhet att alla privata producenter har svenskkunnig personal, särskilt inte på orter med svenska som minoritetsspråk. I propositionen konstateras även att lagförslaget kan försämra tillgången till tjänster i synnerhet i glest bebodda områden, där antalet privata serviceproducenter är få. Detta innebär att det med stor sannolikhet skulle vara ännu svårare att få denna service på svenska.

Brister i lagförslagets språkliga konsekvensbedömning

Lagförslaget har inte föregåtts av en tillräcklig språklig konsekvensbedömning. I den språkliga konsekvensbedömningen bör det framför allt utredas och säkerställas att svenskspråkiga genom förslaget inte försätts i en sämre ställning än finskspråkiga ur ett jämlikhetsperspektiv. Det borde även ha utretts i hur stor utsträckning dessa tjänster används privat på svenska och om det finns tillräckliga förutsättningar för att endast de privata serviceproducenterna ska kunna erbjuda dessa tjänster på svenska i fortsättningen.

En bedömning bör även göras om vad det innebär överlag ur ett språkligt rättighetsperspektiv att utelämna uppgifter från den offentliga vårdens organiseringsskyldighet och överlåta dem till privata serviceproducenter, som inte heller kommer att ha ett lagstadgat ansvar för uppgifterna, och hur det påverkar tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna på både kort och lång sikt. Det bör tas i beaktande och understrykas, att lagförslaget inte endast handlar om att tjänsterna inte längre tillhandahålls genom det allmännas försorg, utan även om en inskränkning av de språkliga rättigheternas tillämpningsområde inom vårdtjänsterna. Detta beaktas inte i propositionen och borde ha behandlats i avsnitt 11 om förhållandet till grundlagen. Folktinget framhöll detta även i sitt utlåtande då utkastet till proposition var på remiss.

I propositionen görs endast en hänvisning till att skyldigheterna att beakta patientens modersmål i 3 § 3 mom. och 5 § 2 mom. enligt lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) tillämpas på verksamhet som utförs av privata serviceproducenter, samt att tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna tryggas av jämlikhetsbestämmelsen i 6 § 2 mom. grundlagen. Dessa bestämmelser medför dock ingen skyldighet för privata serviceproducenter att tillhandahålla social- och hälsovårdstjänster på svenska. Om verksamhet lämnas utanför tillämpningsområdet för den offentliga vårdens lagstadgade organiseringsskyldighet, så finns det med andra ord heller ingen motsvarande rättighet att få tjänsterna på svenska.

Det bör även beaktas, att trots att organiseringsskyldigheten avseende körkortskontroller inte skulle vara vare sig välfärdsområdenas eller de privata serviceproducenternas lagstadgade uppgift, ställer körkortslagen fortfarande krav på befolkningen att inhämta körkortsutlåtanden. Eftersom dessa handlingar krävs enligt lag för att få ansöka om körkort borde det också garanteras att kontrollerna och utlåtandena kan fås på svenska.

Det är en oroväckande utveckling att uppgifter avlägsnas från den offentliga vårdens organiseringsskyldighet som ett sätt att främja tillgången till vård och balansera de offentliga finanserna, eftersom det påverkar de språkliga rättigheternas tillämpningsområde på ett betydande sätt. Det är även oroväckande om propositionen banar väg för att fler offentliga social- och hälsovårdstjänster överlåts till privata sektorn att sköta. De språkliga rättigheterna och tillgången till svenskspråkig service kan garanteras endast då språklagstiftningen är tillämplig. Därför borde en grundlig språklig konsekvensbedömning av lagförslaget utföras.

Slutsatser

Folktingets bedömning är att de föreslagna ändringarna försämrar den språkliga jämlikheten mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen, samt att propositionen inte beretts tillräckligt grundligt i förhållande till dess betydande inverkan på den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter. Folktinget motsätter sig därför lagförslaget. Före ett eventuellt godkännande av förslaget bör grundlagsutskottet behandla dess konsekvenser för tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna.

Svenska Finlands folkting

Christina Gestrin                                                Christine Kotzev

Folktingssekreterare                                         Specialsakkunnig, jurist