Svenska Finlands folkting                                                                               Utlåtande 7.8.2026

Ärende: VN/32389/2023

Utlåtande om utkastet till regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården och lagen om Tillstånds- och tillsynsverket (om språkkunskaper)

Svenska Finlands folkting (Folktinget) tackar för möjligheten att ge ett utlåtande om utkastet till regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården och lagen om Tillstånds- och tillsynsverket.I enlighet med sitt lagstadgade uppdrag (lag om Svenska Finlands folkting 1331/2003) tar Folktinget ställning endast till aspekter som berör den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter. I detta fall gäller det bestämmelserna om språkkunskaper i lagarna om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården samt inom socialvården (fråga 1).

Syftet med propositionen är att främja klient- och patientsäkerheten och kvaliteten på social- och hälsovårdstjänsterna, förenhetliga lagstiftningen om yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och att säkerställa att yrkesutbildade personer som utövar ett reglerat yrke inom social- och hälsovården har tillräckliga språkkunskaper.

Folktinget omfattar dessa syften och betonar generellt vikten av att arbetsgivaren ska bli skyldig att försäkra sig om att alla arbetstagare som arbetar i reglerade eller legitimerade yrken har tillräckliga språkkunskaper för att sköta sina arbetsuppgifter så att kvaliteten i social- och hälsovården bibehålls och patientsäkerheten inte äventyras. Folktinget anser det vara värdefullt och nödvändigt att språkkunskaper ses som en central del av social- och hälsovårdspersonalens yrkesskicklighet, och välkomnar att bestämmelserna om språkkunskaper nu införs även i lagen om yrkesutbildade personer i socialvården, där kommunikationen med klienterna är en väsentlig del av arbetsbilden.

I propositionens lagtexter nämns som krav ”tillräckliga kunskaper i finska eller svenska som förutsätts i de uppgifter han eller hon sköter”, vilket är positivt. Folktinget föreslår dock att ”…språkkunskaper i finska eller svenska” läggs till i den nya 6 a § i lagen om yrkesutbildad personal inom socialvården, för att förenhetliga med skrivningen i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso-och sjukvården. I den förslagna lagtexten för socialvården nämns ”finska eller svenska” först i 13 §, en paragraf som gäller bilagor till ansökan. Detsamma gäller 18 a § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, där ”…tillräckliga språkkunskaper i finska eller svenska” också bör tilläggas, då paragrafen allmänt handlar om kraven på yrkesutbildad personal och arbetsgivarens ansvar att säkerställa detta.

Ministeriet nämner i propositionens motiveringar den stora bristen på yrkeskunnig personal inom social- och hälsovården. Det är därför välkommet att Finland får arbetskraft utifrån. Folktinget vill lyfta fram att tillgången på svenskkunnig personal i de tvåspråkiga välfärdsområdena redan länge har varit särskilt bristfällig, vilket uppmärksammades nyligen i Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen (Statsrådets publikationer 2026:3) och riksdagens kulturutskotts betänkande om berättelsen (KuUB 5/2026 rd).

Folktinget anser att ministeriet kunde nämna detta i propositionens motiveringar, med förslag om hur man kunde stödja arbetsgivarna att öka antalet svenskkunniga yrkespersoner även bland dem som ansöker om tillstånd eller rätt att utöva ett yrke inom social- och hälsovården. En positiv öppning kunde vara att genom ett aktivt samarbete myndigheter emellan uppmuntra inflyttade personer med yrkesexamen i social- och hälsovård att integreras på svenska i Finland, i syfte att få in flera svenskkunniga yrkespersoner i vården. Statsminister Orpos regering har ställt upp som mål att minst 5–10 % av alla invandrare ska integreras på svenska, men hittills har man inte uppnått målet. Enligt regeringens språkberättelse 2025 krävs det ett aktivare grepp: ”För att uppnå detta ska myndigheterna informera tydligare om att det finns möjlighet att integreras även på svenska. Enligt Folktinget integreras nästan alla invandrare på finska för närvarande, eftersom myndigheterna ofta inte informerar om möjligheten att integreras på svenska.” (Statsrådets publikationer 2026:3)

Folktinget understöder preciseringen om att arbetsgivaren ska försäkra sig om yrkespersonens språkkunskap (finska eller svenska) under hela arbetsförhållandet, inte bara vid anställningen. Detta betonar arbetsgivarens kontinuerliga ansvar, och innebär för arbetstagaren en möjlighet att förkovra sina språkkunskaper t.ex. vid byte av arbetsuppgifter.

Folktinget anser det vara utmärkt att ministeriet i propositionens motiveringar går igenom språklagstiftningen i övrigt, med hänvisningar till bestämmelserna i språklagen (423/2003) och i lagen om språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003), samt även språkbestämmelserna i tillsyns-, patient- och klientlagarna. Folktinget betonar emellertid att det vore viktigt att i motiveringarna redogöra för vilka skillnaderna är mellan de förslag som presenteras i denna proposition å ena sidan, och tillgodoseendet av språkliga rättigheter som regleras i språklagstiftningen och speciallagstiftningen och som gäller tryggandet av patienternas och klienternas språkliga rättigheter å andra sidan.

Även om liknande terminologi och formuleringar används i språklagen och språkkunskapslagen (t.ex. tillräckliga språkkunskaper med tanke på arbetsuppgifterna), är syftet i den föreslagna propositionen att ge tillstånd eller rätt att utöva reglerade eller legitimerade yrken inom social- och hälsovården. Det gör man genom att kontrollera och kräva vissa språkkunskaper av 1) personer som inte studerat till yrket på finska eller svenska i Finland (utan t.ex. studerat inom engelskspråkiga magisterprogram), 2) personer (främst utlänningar) som har yrkesexamen från andra länder inom EU/EES eller 3) utanför dessa länder. Det blir i fortsättningen alltså ett av minimikraven för att verka inom branschen.

Även om kraven också skärps på arbetsgivarna att under hela anställningsförhållandet se till att arbetstagarens språkkunskaper är tillräckliga och förkovras t.ex. inför nya arbetsuppgifter, är steget i de flesta fall ännu långt till att ha språkkunskaper som är tillräckliga för att kunna tillgodose patienters och klienters grundläggande språkliga rättigheter. Det är också troligt att andelen personer som i framtiden påvisar tillräckliga kunskaper i svenska (i stället för i finska) kommer att vara liten. Därför kommer propositionens inverkan på förbättrandet av språkliga rättigheter på svenska åtminstone i början att vara obetydlig, vilket bör betonas i konsekvensbedömningen. Folktinget understryker att propositionen alltså inte direkt kan anses främja förverkligandet av språkliga rättigheter, som ministeriet skriver i motiveringarna (kapitel 4.2.2.1, konsekvenser för grundläggande och mänskliga rättigheter), även om den innebär ett positivt steg mot bättre språkkunskaper inom vården.

Det finns nämligen en risk för att alla arbetsgivare inte uppmärksammar denna skillnad. Folktinget har noterat att myndigheternas kunskaper om språklagstiftningen har minskat, vilket också har uppmärksammats i regeringens senaste språkberättelse. Därför är det av största vikt att terminologin öppnas upp och att ministeriet i lagarnas motiveringar betonar skillnaderna mellan generella språkkunskapskrav inom social- och hälsovården, och den mycket mer omfattande helheten om arbetsgivarnas skyldighet att tillgodose grundläggande språkliga rättigheter.

De offentliga arbetsgivarnas språkliga skyldigheter enligt språklagstiftningen kräver en aktiv och systematisk språkplanering för att ha effekt. Den bör bl.a. innefatta en kartläggning av hela personalens kunskaper i finska och svenska, en genomgång av hurdana språkkunskaper som krävs inom vilka arbetsuppgifter och på vilka serviceställen (där man beaktar en- och tvåspråkiga enheter, både kundbetjänings- och vårdpersonal, och t.ex. ser till att allmän information, skyltning och patientanvisningar finns på båda nationalspråken), och en planering av arbetsskiften så att man försäkrar sig om att språkkunnig personal finns på plats under alla tider på dygnet. Också här krävs många former av språkinlärningsstöd och incitament i form av t.ex. språktillägg från arbetsgivaren, men utgångspunkten är annorlunda eftersom det gäller i huvudsak finsk- och svenskspråkig personal med några års studier i det andra inhemska språket.

Folktinget anser det vara positivt att närmare bestämmelser om de språkkunskaper som krävs av sökandena utfärdas genom förordning av statsrådet. Tillstånds- och tillsynsverket får rätt att kontrollera språkkunskaperna, och ges även rätt att utfärda närmare föreskrifter om ansökarens språkkunskaper och hur de ska påvisas. Folktinget anser det vara nödvändigt att uppgifterna om språkkunskaper införs i verkets datasystem så att de kan kontrolleras elektroniskt, vilket nämns i texten. Därutöver borde Tillstånds- och tillsynsverket uppmuntra och skapa modeller för arbetsgivarnas registrering av sina arbetstagares språkkunskap, i synnerhet med tanke på hur språkkunskapen följs upp och stöds under hela anställningsförhållandet. Det vore viktigt att skapa strukturer för detta från början, så att man ger effektiva verktyg åt arbetsgivarna inom social- och hälsovården att bibehålla vårdens kvalitet och öka patientsäkerheten. Folktinget noterar med belåtenhet att man under åren 2026–27 kommer att komplettera Kielibuusti.fi-webbplatsens material för både arbetstagare och arbetsgivare, och påminner om att allt material bör finnas tillgängligt på båda nationalspråken då tjänsten tas i bruk.

Svenska Finlands folkting

Henrik Wickström               Christina Gestrin                 Peggy Heikkinen

folktingsordförande            folktingssekreterare           tf. specialsakkunnig