Ärende: VN/8063/2025

Utlåtande om utkastet till regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om ordnande av social- och hälsovård och 54 och 57 § i hälso- och sjukvårdslagen (multiproducentmodellen)

Svenska Finlands folkting (Folktinget) tackar för möjligheten att ge ett utlåtande om utkastet till regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om ordnande av social- och hälsovård och 54 och 57 § i hälso- och sjukvårdslagen. I enlighet med sitt lagstadgade uppdrag (lag om Svenska Finlands folkting 1331/2003) tar Folktinget ställning endast till aspekter som berör den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter.

Enligt utkastet föreslås i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändringar i bestämmelserna om välfärdsområdets organiseringsansvar och välfärdsområdets ledning och i bestämmelserna om anskaffning av social- och hälsovårdstjänster.

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering ska välfärdsområdenas möjligheter att välja det mest ändamålsenliga sättet att tillhandahålla de social- och hälsovårdstjänster som de ansvarar för att ordna förbättras. Ett mål är att hinder för en modell med flera producenter ska undanröjas i lagstiftningen för att öka välfärdsområdenas möjligheter att ordna tjänster på ett effektivt och framför allt ur invånarnas synvinkel högklassigt, verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt.

Syftet med propositionen är att förbättra välfärdsområdenas möjligheter att genomföra en sådan ändamålsenlig struktur för produktionen av tjänsterna som deras organiseringsansvar förutsätter. Genom propositionen slopas vissa förbud mot anskaffning av tjänster samt förtydligas bestämmelserna om en tillräcklig egen tjänsteproduktion i välfärdsområdena, och därigenom ges de ett större handlingsutrymme än tidigare när det gäller att tillgodose servicebehovet med hjälp av den produktionsstruktur för tjänster som välfärdsområdet anser vara bäst.

Folktinget betonar att frågan om huruvida tjänster produceras av välfärdsområdena själva eller köps av den tredje sektorns organisationer eller privata aktörer har stor relevans för tillgodoseendet av språkliga rättigheter, vilket bör behandlas i motiveringarna för nämnda lagändringar. Situationen i de tvåspråkiga välfärdsområdena är i nuläget den att en större andel tjänster på svenska köps in antingen från tredje sektorns organisationer eller från privata företag, än motsvarande tjänster på finska. Det beror på att välfärdsområdena inte alltid producerar tjänsterna på svenska, bland annat på grund av brist på svenskkunnig personal, vilket tagits upp i Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2025 (Statsrådets publikationer 2026:3). Riksdagens kulturutskott betonar i sitt betänkande om språkberättelsen i maj 2026 att välfärdsområdenas tjänster bör ordnas så att särskilt de språkliga rättigheterna tillgodoses. Det förutsätter att det i Finland utbildas tillräckligt med yrkesutbildad personal inom social- och hälsovården. Utskottet betonar att tillräckliga kunskaper i båda nationalspråken hos personalen är en central patient- och klientsäkerhetsfråga (KuUB 5/2026 rd).

Skillnaden i produktionen av tjänster på finska och svenska kräver en närmare analys över de föreslagna ändringarnas språkliga konsekvenser i propositionens motiveringar. Folktinget konstaterar att syftet med lagändringarna till den del de avser att ge välfärdsområdena ett större handlingsutrymme när det gäller att tillgodose servicebehovet med hjälp av den produktionsstruktur som välfärdsområdet anser vara bäst och att ta bort onödiga hinder för anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter eller tredje eller fjärde sektorn, allmänt taget kan vara positivt också med tanke på produktionen av tjänster på svenska.

Däremot anser Folktinget att det kan finnas risker med att ordna en allt större del av tjänsterna som köptjänster – i ett läge då en stor del av tjänsterna på svenska redan nu upphandlas. Vad innebär en sådan utveckling för den svenskspråkiga patientens eller klientens rätt till likvärdig och högklassig service, ifall tjänsterna på svenska utlokaliseras till andra aktörer i ännu högre grad än nu, och skillnaderna mellan språkgruppernas service ytterligare ökar? Blir de svenska servicestigarna ännu mer splittrade i och med allt flera producenter, och vad innebär detta för kontinuiteten i vården, patientsäkerheten och servicekvaliteten? Finns det tillräckligt med aktörer inom tredje sektorns organisationer eller privata företag med tillräckliga språkkunskaper?

Folktinget anser att förslagen har språkliga konsekvenser och betonar behovet av att analysera dylika frågeställningar i propositionens motiveringar. Det är också skäl att i motiveringarna starkare poängtera välfärdsområdenas ansvar för tillgodoseendet av patienternas och klienternas grundläggande språkliga rättigheter även då de köper tjänster, och att de i upphandlingsavtalen bör betona vilka tjänsteproducenternas språkliga skyldigheter är.

I motiveringarna hänvisas till att välfärdsområdena fortsättningsvis ska ordna sin verksamhet så att de i alla situationer kan svara på kraven enligt 8 och 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård om en tillräcklig tillgång till social- och hälsovårdstjänster, oberoende om de själva producerar servicen eller köper den. Det stipuleras vidare att välfärdsområdet ska försäkra sig om verksamhetens kontinuitet och kunna erbjuda tillräcklig service också i störnings- och krissituationer. Detta bör tryggas för tjänster på båda nationalspråken, och Folktinget föreslår att man i kapitlet om nuläget tillägger en hänvisning till 5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård med motiveringar om språkliga rättigheter.

Kap. 3 i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras enligt förslaget så att de nuvarande begränsningarna i 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård som gäller anskaffning av jourtjänster lindras. I fortsättningen kan de välfärdsområden som nämns i 50 § 6 mom. i hälso- och sjukvårdslagen enligt egen prövning skaffa sådana jourtjänster som avses i bestämmelsen också av privata aktörer. I nämnda 50 § ges bl.a. Österbottens välfärdsområde i Jakobstad och HUS-sammanslutningen i Raseborg rätt att upprätthålla jour dygnet runt inom primärvården, om upprätthållandet stöder tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. Folktinget noterar att 50 § i lagen om hälso- och sjukvård inte föreslås ändras, vilket är viktigt med tanke på skrivningen om språkliga rättigheter. Ändringen innebär enligt utkastet endast en möjlighet att upphandla tjänsten. Från välfärdsområdets sida krävs i så fall en dubbel övervägning – angående upprätthållandet av jouren över lag och angående möjligheten för välfärdsområdet att köpa tjänsten ifall man bedömer det vara mest ändamålsenligt. I motiveringen betonas att välfärdsområdena fortsättningsvis bör försäkra sig om att det egna organiseringsansvaret under alla situationer tryggas. Folktinget betonar vikten av att även de språkliga rättigheterna tillgodoses i processen.

I hälso- och sjukvårdslagen föreslås det ändringar i bestämmelserna om välfärdsområdets förfarande i situationer där de lagstadgade maximala väntetiderna till vård riskerar att överskridas. I lagen läggs det till en bestämmelse om skyldigheten att aktivt informera kunder om de alternativa möjligheterna till undersökningar, vård eller rehabilitering enligt hälso- och sjukvårdslagen ifall välfärdsområdet inte kan producera tjänsterna inom vårdgarantitiden. Alternativen är att producera tjänsten tillsammans med ett annat välfärdsområde, köpa tjänsten eller att använda servicesedlar.

Folktinget välkomnar allmänt dessa nya bestämmelser, men betonar att det också här är viktigt att analysera de möjliga konsekvenserna ut ett språkligt perspektiv. Det lagstadgade samarbetsavtalet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena för att stöda produktionen av tjänster på svenska nämns i förslaget, vilket är bra. Det bör dock tilläggas i motiveringarna att det har funnits vissa problem med att tillämpa avtalet i praktiken, eftersom välfärdsområdena av kostnadsskäl ofta har uppgett att de valt att producera de svenskspråkiga tjänsterna själva. Således krävs ytterligare insatser för att trygga servicen på svenska. Gällande den föreslagna bestämmelsen om tidsgränsen för vårdgarantin kan det finnas en risk för att speciellt svenskspråkiga kunder i fortsättningen allt oftare hänvisas till alternativa tjänsteproducenter, i stället för att välfärdsområdena aktivt söker lösningar på svenska inom den egna tjänsteproduktionen. Folktinget betonar därför att denna fråga specifikt bör följas upp för att undvika en ojämlik behandling på språklig grund.

Angående servicesedlarna finns det ett strukturellt problem för de svenskspråkiga tjänsternas del, speciellt på mindre orter eller på orter med liten andel svenskspråkiga. Det är nämligen möjligt att servicesedeln inte kan användas för tjänster på svenska, ifall service på svenska inte erbjuds av de företag som kan tillhandahålla nämnda service. Ett mindre serviceutbud på svenska kan även leda till att priserna för tjänsterna blir högre, eller att vårdresorna blir längre för svenskspråkiga patienter. De tvåspråkiga välfärdsområdena bör därför se till att de erbjuder en tillräcklig mängd tjänsteproducenter som kan ge service på båda nationalspråken.

Folktinget understryker att bestämmelsen om skyldigheten att aktivt och kundspecifikt informera kunderna om de alternativa möjligheterna för vård bör innefatta vård på det egna språket, finska eller svenska. Detta bör skrivas in i motiveringarna, men även i 54 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Det räcker således inte att en svenskspråkig patient eller klient får allmän information om de tillbudsstående alternativen, utan de ska uttryckligen ges de alternativ som finns att tillgå på det egna språket, vare sig det gäller köptjänster eller tjänster som servicesedlar berättigar till. I annat fall försätts finsk- och svenskspråkiga kunder i en ojämlik situation, vilket inte är acceptabelt.

För att säkra att befolkningsgrupperna har tillgång till likvärdiga och högklassiga social- och hälsovårdstjänster i framtiden, poängterar Folktinget vikten av att konsekvenserna av ovan nämnda lagändringar följs upp separat för de finsk- och svenskspråkiga patienternas del.

Svenska Finlands folkting

Henrik Wickström               Christina Gestrin                 Peggy Heikkinen

folktingsordförande            folktingssekreterare           tf. specialsakkunnig