I januari 2022 gick Finland till sitt första välfärdsområdesval. Kort därefter trädde den historiska social- och hälsovårdsreformen i kraft, och ansvaret för social- och hälsovården och räddningsväsendet överfördes från kommunerna till de nya välfärdsområdena. Nu, drygt tre år senare, är det dags för välfärdsområdesval igen. Den här gången vet vi mer om vad förändringarna inneburit i praktiken – men också om de utmaningar som uppstått sedan dess, vilket gör det kommande valet särskilt betydelsefullt.

I Finland har vi formellt sett en bra språklagstiftning. Alla har rätt att få service på sitt eget språk, antingen finska eller svenska, när man uppsöker vård vid de tvåspråkiga välfärdsområdena. I praktiken ser dock verkligheten ofta annorlunda ut. Bristen på svenskkunnig personal är akut, när tjänsterna digitaliseras glöms svenskan lätt bort, och i flera välfärdsområden har vi sett en utveckling där svenskan nedprioriteras och hamnar i skymundan. Det svåra läget i den offentliga ekonomin har lett till samarbetsförhandlingar, centraliseringar och nedskärningar i välfärdsområdenas verksamheter, vilket ofta slår ännu hårdare mot de svenska strukturerna som redan är väldigt sårbara.

Samtidigt växer vårdköerna och befolkningen mår allt sämre. När vården är överbelastad och resurserna begränsade prioriteras ofta akuta insatser, medan språkliga rättigheter uppfattas som sekundära. För svenskspråkiga kan det innebära att möjligheten att få vård på sitt eget språk minskar ytterligare.

Före reformen, då kommunerna ännu hade ansvar för social- och hälsovården, var vårdområdena mindre och mer lokalt förankrade. Det innebar att svenskan ofta hade en starkare ställning i tvåspråkiga kommuner än nu, då vårdområdena har blivit större. Andelen svenskspråkiga i förhållande till finskspråkiga har därmed minskat. Tyvärr leder det ibland till att frågor om svenskspråkig service och språkliga rättigheter inte prioriteras när välfärdsområdena fattar beslut. Under de drygt två år som områdena har varit verksamma har vi sett flera exempel på detta, till exempel stängningen av förlossningsavdelningen vid Lojo sjukhus där servicen på svenska fungerat bra.

Medan den gångna perioden fokuserat mycket på att bygga upp de nya organisationsstrukturerna i välfärdsområdena, är dock mycket av själva verksamheten ännu under utveckling. Under nästa valperiod kommer fokus att ligga på servicen och tillgången till tjänster, till exempel utreds genomförandet av husläkarmodellen. Detta betyder i sin tur att det fortfarande finns möjligheter att rätta till brister och styra utvecklingen i rätt riktning.

En grundbult för att säkerställa service på svenska är att systematiskt planera verksamheten ur ett språkligt perspektiv. Genom en målinriktad språkplanering kan större vårdområden faktiskt underlätta tillgången till service på svenska. När mer personal och expertis samlas under samma organisationstak skapas bättre förutsättningar för att bygga svenskspråkiga servicekedjor och samarbeten över hela välfärdsområdet. Svenskkunnig personal kan utnyttjas mer flexibelt över ett större geografiskt område, vilket innebär att fler svenskspråkiga kunder och patienter får tillgång till vård och omsorg på sitt eget språk.

Men det kräver att det finns personer bland de invalda i välfärdsområdena som står upp för svenskan och arbetar för fungerande tvåspråkiga strukturer. I slutändan är det de politiska besluten som avgör hur de språkliga rättigheterna ska förverkligas i praktiken.

Valet handlar om vilka som får makten att besluta om hur vården organiseras och var resurserna placeras. Det handlar om vilka som tar ansvar för att de språkliga rättigheterna inte bara finns på papper, utan också förverkligas i praktiken. Genom att rösta i valet kan vi kräva att välfärdsområdena satsar på rekrytering av svenskkunnig personal, säkerställer tvåspråkiga digitala lösningar, garanterar tillräckliga resurser för svensk service i budgeten och planerar servicestrukturer på båda språken. Genom att rösta på kandidater som förstår och prioriterar svenskspråkiga frågor kan vi stärka den svenskspråkiga servicen och se till att framtidens vård är jämlik – också språkligt.

Christine Kotzev
Specialsakkunnig i social- och hälsovårdsfrågor