När jag började studera juridik i början av 1990-talet, hörde det till att varje juris studerande med självaktning köpte åt sig lagböcker. De ståtliga samlingsverken var ett konkret bevis på ens nya professionella identitet.

Lagböckerna var också länge ett essentiellt arbetsverktyg för den unga läraren i rättsvetenskap. De tunga dyrgriparna hamnade dock så småningom i skymundan. Det var lättare, och väldigt mycket billigare, att kolla lagtexterna på webbplatsen Finlex. En ytterligare fördel var att webbplatsen, i motsats till de tjocka lagböckerna, kontinuerligt uppdaterades.

I augusti 2024 meddelade förlaget Alma Insight att den inte längre trycker den svenskspråkiga versionen av lagboken. Orsaken till beslutet var affärsmässig: det fanns inte längre en tillräckligt stor efterfrågan på en fysisk svenskspråkig lagbok. Eftersom jag dagligen sitter bredvid en läsesal som är full av svenskspråkiga juris studeranden, passade jag häromdagen på att titta in för att fråga om någon av dem har använt en fysisk lagbok. De unga stirrade på mig förvånat och skakade sina huvuden. Jag kände mig som en dinosaurie.

De digitala tjänsterna är snabba, uppdaterade och lätt tillgängliga bara man har en fungerande nätkontakt. Det är också smidigt att byta språk från finska till svenska – förutom att det inte alltid är det. Tankesmedjan Agenda publicerade i februari 2024 rapporten ’Sidan hittades ej – den digitala tvåspråkigheten i Finland’ som på ett utmärkt belyser den digitala klyftan mellan finskan och svenskan i Finland. Det är förvånande hur ofta man stöter på problem med de svenska versionerna av digitaliserade dokument, må vara att Finlands nationalspråk enligt grundlagen är finska och svenska. Det allmänna skall dessutom aktivt verka för att landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov tillgodoses enligt lika grunder. Grundlagens budskap har bekräftats av grundlagsutskottet, som har betonat att det är viktigt att de grundläggande språkliga rättigheterna beaktas redan i den inledande fasen när digitala tjänster utvecklas.

I en demokrati är det angeläget att människor har en möjlighet att följa upp makthavarna. Lagstiftningsprocessen är av särskilt intresse i sammanhanget. I den förvandlas den politiska viljan till lagens konkreta förbud, tillstånd och befogenheter.  Juridiska fakulteten vid Åbo universitet har skapat en webbtjänst som har samlat olika slags lagstiftningsdokument på ett ställe. Webbtjänsten startade som enspråkigt finskt, men i och med att Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi blev part i projektet började vi arbeta på två språk. Den svenska versionen av webbtjänsten har nyss öppnats och hittas med namnet Lagradarn. Folktinget har stött vårt projekt som samarbetspartner och vi är glada att vi äntligen har konkreta resultat att visa.

Lagradarn är tillgänglig för alla. Man hittar där mångsidigt material som produceras i samband med lagberedning. Vår forskargrupp vill göra livet lättare för jurister, forskare, studenter, journalister, och alla andra som behöver information om lagstiftningsprocessen. Vi utgår från att en demokrati mår bra av öppenhet och transparens. Ju lättare det är för människor att kolla vad våra beslutsfattare gör, desto bättre är det för demokratin. Nu kan det här ske också på svenska.

Medan vi har jobbat med den svenska versionen av tjänsten har vi likt detektiver kartlagt var de svenska dokumenten gömmer sig. Vi har försökt förstå varför ett visst utlåtande hittas på finska, medan det svenska saknas. Vi har många gånger varit tvungna att konstatera att digitaliseringen minsann har avancerat, men den har inte avancerat på lika villkor på båda nationalspråken.  Det är ett problem vi vill var med om att lösa.

Elina Pirjatanniemi
Professor i juridik, föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter
Åbo Akademi