I dag kryllar världen av texter skapade av artificiell intelligens, och teknologin går framåt i rasande fart. Hur mycket jag än tillåter mig att fascineras över AI:s osannolika framgångshistoria, infinner sig en olustig känsla innerst inne varje gång någon nämner AI-genererade texter.

Faktum är att en stor del av vår kultur, vårt språk och vårt mänskliga medvetande existerar i det skrivna ordet. Texter som skrivits av verkliga människor för verkliga människor – med eftertanke, entusiasm och kreativitet. Vad händer då när vi överlåter detta betydelseskapande medium till en maskin?

Jag som jobbar inom översättarbranschen har blivit alltmer medveten om det ”stora okända hotet” som min yrkeskår står inför. Jag hör nödrop från frilansare som berättar att de bara får arbetserbjudanden av typen ”Vi skulle ha 65 sidor text som vi kör genom DeepL och som du får gå igenom och kontrollera. Vi betalar en femtedel av det normala arvodet”. Det säger sig självt att det här inte sporrar någon kompetent språkexpert att göra ett samvetsgrant arbete.

I en undersökning som Språkexperter rf genomförde för en tid sedan tillfrågades översättare, tolkar och andra språkvetare om AI och hur de tror att AI-verktyg kommer att påverka deras jobb inom de närmaste åren. Särskilt översättarna såg sina framtidsutsikter som dystra. Efterfrågan på översättningstjänster hade redan sjunkit och allt fler översättare upplevde att deras yrkeskompetens inte längre uppskattas; andelen arbetserbjudanden som gick ut på att efterredigera AI-översatt text till ett oskäligt pris hade klart ökat.

Vidare ansåg respondenterna, föga överraskande, att AI skapar mediokra och innehållsligt tomma texter som utarmar språket och dess egenart. När pengar och brådska styr textproduktionen sjunker även uppskattningen för ett gott och felfritt språk. Skrämmande nog verkar få utanför språkbranschen bry sig om det här.

Nu är det ju inte så att översättare skulle vara helt främmande för maskinöversättning – tvärtom, så kallade CAT-verktyg (computer-assisted translation tools) har utnyttjats framgångsrikt av största delen av översättarna under hela 2000-talet. Exempelvis översättningsminnen lagrar tidigare översatta texter i form av segment och kastar fram en bekant term eller mening varje gång den dyker upp i en ny text. Visst sparar det här tid och tangenttryck.

Översättare har inget emot tekniska hjälpmedel som gör den manuella delen av arbetsprocessen effektivare och smidigare, så länge de får behålla kontrollen över sin egen text. I och med utvecklingen av generativ AI som bygger på stora språkmodeller har vi ändå gått från maskiner som assisterar människor till människoassisterade maskiner i produktionen av texter. Ja, ofta är den maskinellt framställda texten inte ens aktivt människoassisterad, annat än i form av en prompt.

Jag ser några uppenbara faror med den här utvecklingen. Förutom att skribenter alltmer riskerar mista kontrollen över sina egna texter, de beståndsdelar och källor de är uppbyggda av, tror jag inte ens den mest avancerade AI-programvaran nånsin kommer att kunna imitera den ”fingertoppskänsla” en skicklig mänsklig skribent har. Hur i all världen ska AI klara av att välja rätt nyanser, idiomatiska uttryck och personligt tilltal, skapa formuleringar som träffar rätt både stilmässigt och innehållsligt, rakt i hjärtat på läsaren? För att inte tala om kulturbundna skämt och undertoner, som bara en skarpsynt läsare lyckas fånga upp mellan raderna!

Snårigt värre blir det när en text som redan är AI-genererad översätts till ett annat språk av AI, och sedan kanske ännu till ett tredje språk – av AI. Förhoppningsvis har också andra än språkexperter nu börjat vakna upp till vidden av problemet med att den mänskliga handen så lättvindigt fråntagits ur textproduktionen. Som ett resultat figurerar det en massa halvdåliga och rentav obegripliga texter i vårt samhälle i dag – som vi människor förutsätts läsa, tillämpa och lära oss något nytt av.

När det skrivna språket reduceras till en produkt av statistik och algoritmer, förändras något unikt för den mänskliga kommunikationen. Som en bekant frilansöversättare så träffande konstaterade för mig:

Varför ska maskinerna, som även om de kallas intelligenta de facto inte kan tänka, förstå och känna, ta över mänskliga aktiviteter som är betydelse- och känslobärande? Varför ska mänsklig verksamhet dras ner från en nivå som är unik för alla levande varelser på denna planet till maskinernas trista och mekaniska nivå? Språk och konst som genereras av maskiner förlorar sitt värde i och med att det är en maskin utan känslor som mekaniskt, statistiskt och utan medvetande/förståelse har plockat ihop resultatet.

AI-genererade texter kommer sannerligen att kräva en helt annan typ av språklig lyhördhet av oss än den som de mest erfarna skribenter erhållit genom åratals arbetserfarenhet – om det verkligen är den här vägen vi vill gå. Textredigering och finslipning får en helt ny innebörd när sannolikheten för ologiska, omänskliga fel ökar exponentiellt. För AI kan inte läsa mellan raderna, eftersom den bara ser raderna – eller rättare sagt, algoritmer.

I vår stora AI-iver kan det vara bra att nu och då påminna oss själva om vem vi egentligen producerar – och översätter – texter för. Det är för oss tänkande, kännande, levande människor. Och vi är sannerligen inga maskiner.

Frida Ahtokari-Lummi
Svenska översättningsbyrån